Den svenska kronan förlorar i värde mot andra valutor, vilket ofta skylls på Riksbanken. Men avgörandet över valutapolitiken ligger inte där utan hos regeringen. Det är dags för politikerna att ta sitt ansvar.
Sedan mer 30 år har Sverige en rörlig växelkurs. Det är en följd av 1990-talskrisen då Riksbanken inte längre klarade att försvara den fasta kronkursen mot EU:s gemensamma valutaenhet ecun.
I nuvarande termer betyder det att Sverige inte följde med övergången till euron, när den europeiska valutaunionen bildades 1999. Detta bekräftades sedan vid folkomröstningen på hösten 2003 där en majoritet av svenskarna röstade för att behålla kronan.
Nu är har det gått 20 år sedan dess och finns anledning att på nytt fundera över Sveriges valutapolitik. Valet finns fortfarande mellan att byta till euron eller att stå fast vid kronan. Men det finns också ett slags mellanläge som innebär att kronan bibehålls, men knyts till euron genom en fast växelkurs.
Beslutet ligger hos regeringen. Valutorna sköts av Riksbanken på mer daglig basis, även om detta normalt sett att inget särskilt ska göras. Kronkursen bestäms ju av marknaden, även om detta kan påverkas av exempelvis räntebeslut.
Men om det ska göras något större, såsom att byta valuta från krona till euro eller att övergå från rörlig till fast kronkurs mot euron, så ligger avgörandet hos regeringen. Däremot finns inget som säger att beslutet ska föregås av en folkomröstning, även om politikerna valde den lösningen för 20 år sedan.
Kommer då regeringen att aktualiseras frågan om att ändra valutapolitiken? Nej, så verkar det inte idag. Än så länge kan Sverige leva med en rörlig krona, även om den har kontinuerligt försvagats under det senaste decenniet. Politiskt finns det heller ingen tillräckligt stark opinion som begär en förändring.
Men läget kan förändras – och kanske går det fort. En parallell kan i viss utsträckning dras med Natofrågan där positionerna var låsta tills Ryssland gick till angrepp mot Ukraina. Sedan blev det mycket bråttom för Sverige att komma med, även om det inte har fullbordats än.
Någon liknande dramatik är dock svårt att tänka sig i valutapolitiken, även om det kan uppstå allvarliga ekonomiska och finansiella kriser som kräver snabba beslut. Man kan naturligtvis tänka sig motsvarigheter till den svenska 1990-talskrisen eller till Lehmankraschen 2008 som skakade hela den internationella situationen och därmed även Sveriges situation.
Men troligare är att kronan fortsätter att gradvis försvagas, utan att Riksbanken förmår att hindra det med räntehöjningar av rimlig storlek. Följden blir att Sveriges ekonomi genomgår vad som liknar en devalvering, alltså en nedvärdering av den egna valutan som gynnar exporten och missgynnar importen. Följden blir samtidigt att svenskarnas realinkomster försämras, jämfört med omvärldens.
Regeringen kommer i så fall troligtvis förbli oförmögen att ta itu med strukturella problem i ekonomin som kan bidra till att försvaga kronan. Det handlar om bostadsmarknaden och de svenska hushållens räntekänslighet, liksom om överbelåningen på fastighetsmarknaden.
Bristen på politiska initiativ på dessa områden riskerar dock att leda till en kris, exempelvis om flera stora fastighetsbolag skulle gå omkull och detta drar med sig banksektorn.
En annan hotbild är att svenska storföretag skulle köpas upp av utländska konkurrenter som kan ta över dem till vrakpris, till följd av den svaga kronkursen. I det läget står regeringen maktlös, men kan bli tvungen att ompröva valutapolitiken som öppnar för den sortens övertaganden.
Följden kan i första hand bli att man försöka binda kronan till en fast kurs mot euron, i likhet med vad Danmark gjort sedan lång tid tillbaka. Förutsättningen är dock att man hittar ett arrangemang som Europeiska centralbanken kan godta, däribland att komma överens om kronans växelkurs mot euron. En rimlig gissning att den måste bli betydligt starkare än i dagsläget, vilket på kort sikt innebär en stor påfrestning på svenska företags konkurrenskraft.
I nästa led kan det bli aktuellt att söka medlemskap i valutaunionen och gå över till euron. Det är i så fall mer en formalitet, men innebär ändå ett åtagande som nog väcker starkare känslor. Danskarna vill inte lämna kronan, även om de därmed skulle få ett inflytande i eurogruppen och ECB som de hittills saknar.
Svenskar är nog mer intresserade av att få sin röst hörd i Europa, men mot detta står att man ger upp den nationella symbol som kronan har varit i 150 år. En folkomröstning kring detta lär det inte bli igen, så frågan skulle i stället få avgöras av regering och riksdag. Där vill man nog inte utmana opinionen, utan avstår hellre från euron så länge som det är möjligt.
Tips: Här kan man se på ett IVA-seminarium som jag ledde om euron och kronan i förra veckan: