Inga enkla recept biter på coronakrisen! Det hjälper inte att stänga hela samhället, men inte heller slopa alla restriktioner. Istället krävs det en svår balansgång där man försöker hejda smittan utan att i onödan lamslå ekonomin.
Sverige har hittills varit mer återhållsamt än många andra länder när det gäller åtgärder mot coronasmittan. Folkhälsomyndigheten och regeringen har främst verkat genom uppmaningar och rekommendationer. I övriga Europa, liksom flera amerikanska delstater, har det däremot satts in allt mer långtgående förbud.
Ändå kan man hävda att en del av de svenska åtgärderna har gått för långt. Det var, till exempel, knappast nödvändigt att beordra gymnasier och högskolor att övergå till distansundervisning. Och det borde ha gått att genomföra högskoleprovet i vår, med tanke på skadan för dem som nu missar möjligheten.
Men den väldiga försiktighet som nu visas från alla möjliga håll beror på beslut som ligger hos andra än Folkhälsomyndigheten och regeringen. De har förvisso kommit med uppmaningar och rekommendationer, men det slutliga avgörandet ligger i andra händer.
Det är företag och offentliga myndigheter som har bestämt att deras anställda ska arbeta främst från bostaden. Och det är de enskilda hushållen som avgör om de vill resa inom landet, gå på kafé eller handla i butiker.
Många håller sig nu hemma, beroende på rädsla och oro för smittorisken. Påverkan att göra så kommer från många håll, inte bara från regering och myndigheter utan också genom medier, personliga kontakter och från andra länder.
Allmänhetens hållning är fullt begriplig och i många fall även rimlig. Den grundar sig på uppfattningen att coronasmittan ännu inte är under kontroll.
Därför går det inte att slå in på helt annan väg innan så länge som hotet hänger över oss: svenskarna har visat att vill vara försiktiga. En tidsgräns av den typ som har föreslagits av Tredje AP-fondschefen Kerstin Hessius skulle inte fungera.
Problemet är då att ekonomin drabbas mycket hårt. Produktionen faller och många företag är pressade av bristen på efterfrågan. Faran finns att åtskilliga kommer att tvingas i konkurs, om de inte kan få en rekonstruktion där skulder skrivs av.
Arbetsförmedlingens statistik visar nu på en kraftig ökning av antalet varsel, vilket pekar mot att arbetslösheten kommer att skjuta i höjden. Korttidspermitteringarna stiger också, men den möjligheten kan inte utnyttjas av företag som arbetar med små marginaler. De tvingas istället säga upp sin personal för att kunna överleva.
Även i en globaliserad ekonomi som domineras av stora företag är hemmamarknaden viktig – och detsamma gäller småföretagen. Men de åtgärder som hittills har satts in från regeringen och Riksbanken tar i alltför liten utsträckning hänsyn till deras akuta svårigheter.
För dessa företag är det ofta inget fungerande alternativ att låna sig igenom krisen, eftersom de i så fall bara riskerar att gå omkull litet längre fram. Då hjälper det inte så mycket om de får dröja med sina skatteinbetalningar eller att bankerna får ökat utrymme att ge krediter.
Vad som behövs är mer riktade åtgärder, såsom tillfälliga nedsättningar av skatter och arbetsgivaravgifter, hjälp med att betala lokalhyror, liksom moratorium för amorteringar och räntor på befintliga lån. Men därutöver måste det nog fram en statlig ”småföretagsakut” som snabbt kan skräddarsy lösningar för enskilda företag, däribland att tillfälligt gå in med ägarkapital.
Storföretagens bekymmer ser annorlunda ut. De kämpar också med stora svårigheter, men där handlar det mer om sådant som att de globala värdekedjorna har klippts av – med påföljd att det uppstår brist på livsviktiga komponenter och att produktionen därför avstannar.
Fallande efterfrågan på exportmarknaderna i Europa, liksom i andra delar av världen, slår samtidigt mycket hårt. Industriföretag vågar inte tillverka produkter som läggs på lager, när de inte vet ifall kunderna kommer tillbaka. Korttidspermitteringarna i Sverige av cirka 40 000 personer vid AB Volvo och och Volvo Car säger en del om storleken på problemet.
Men där rör det sig främst om följderna av störningar i världsekonomin. Från svenskt håll kan man inte göra mycket mer att än att tillfälligt stötta storföretagen och räkna med att de klarar sig genom krisen.
Riskerna är många i det nuvarande läget. Det ser ut att bli en kraftig global recession i år, med negativ tillväxt i ekonomin. Det gäller även om coronakrisen blir relativt kortvarig och en vändning till det bättre kommer under andra halvåret 2020.
Hur snart som globala återhämtningen ta fart igen är dock osäkert. Man får räkna med att ekonomin går på sparlåga, så länge coronapandemin fortsätter i full skala. För länder som är hårt drabbade av nedgången tar det tid att komma igen.
Situationen på många håll liknar vad vi kan se i Sverige: att stora företag har bättre förutsättningar än de mindre att ta sig igenom krisen. Men om det blir en omfattande utslagning av småföretag och de många jobb som finns där, så hotas ekonomin av nedåtgående spiral med fallande inhemsk efterfrågan och massarbetslöshet.
Faran för depression bör tas på allvar: det gäller både i Sverige och andra länder som har utsatts för coronakrisen. Gemensamma internationella beslut, till exempel om att motverka protektionism och att öppna gränserna, kan vara verkningsfulla som motåtgärder. Men till sist hänger det på varje enskilt land att vårda sig om sin egen ekonomi och se till att snarast möjligt ta sig ur den pågående krisen.