Coronavirusets spridning – och hur man försöker hindra den – håller på att driva världsekonomin in i en recession. Om alltihop fortsätter som hittills, så ökar risken för något ännu värre. Hotet om en kommande depression måste tas på allvar.
Utsikterna ser dess värre allt mörkare ut ifall den nuvarande utvecklingen får fortgå. Tidigare var störningar i utbudet, framför allt av produkter från Kina, det dominerande problemet. Nu är det istället raset i efterfrågan runt om i världen som har blivit det stora bekymret.
Problemet är inte i första hand brist på pengar. Där har centralbankerna sett till att det finns gott om tillgänglig likviditet – och regeringarna har också försökt bidra. Men åtgärderna tar främst sikte på de stora företagen, medan de mindre knappast har samma möjlighet att låna sig igenom krisen.
Deras problem är istället bristen på efterfrågan. För tillfället avvaktar människor med konsumtion, utom av det allra nödvändigaste. Framför allt för många tjänstebranscher är detta katastrofalt, eftersom de arbetar med små marginaler och är helt beroende av den dagliga försäljningen.
Då räcker det inte att kunna korttidspermittera personal eller att vänta med inbetalningen av skatter, såsom man nu ska kunna göra i Sverige. En stor del av kostnaderna ligger då fortfarande kvar, samtidigt som intäkterna har gått förlorade. Att ta lån i bank är då heller inget alternativ, eftersom företaget knappast bedöms som kreditvärdigt.
För hotell, restauranger, kaféer och många andra tjänsteföretag som riktar sig till allmänheten väntar istället nedläggning och kanske även konkurs. Jobben försvinner, utan att man vet om de kommer tillbaka. Följden blir en snabbt stigande arbetslöshet som riskerar att permanentas.
Industriföretagen – och de tjänsteföretag som har sina kunder bland dem – kan klara sig bättre. Men de är också beroende av efterfrågan, fastän i många fall från utlandet. Om mönstret är ungefär detsamma där, med sviktande hemmamarknader, så drabbas även handeln mellan länderna.
I Tyskland – Europas ledande ekonomi – är recessionen redan ett faktum. Ifo-institutet, som tillhör de viktigaste tyska konjunkturbedömarna har just kommit med sitt konjunkturindex som visar på en mycket snabb försämring av företagsklimatet mellan februari och mars.
Det rör sig om den största nedgången på närmare 30 år och den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008-2009. Såväl industrin som tjänstesektorn är hårt drabbade, vilket även gäller för handeln. Framtidsutsikterna bedöms som ännu mörkare.
Exakt hur det står till i andra länder är svårare att fastslå, eftersom konjunkturindikatorer som gäller den senaste tiden inte ännu har presenterats. Men i nästa vecka kommer svenska Konjunkturinstitutet med sin månadsbarometer och vid månadsskiftet publiceras inköpschefsindex i en rad länder, däribland Sverige.
Den samlade bilden blir nog förödande. Hur djupt som nedgången ska fortsätta är dock svårt att förutspå och de siffror som ges från prognosmakare måste tas med många nypor salt. Generellt gäller nog att ingen vill ta i för mycket, utan istället hoppas man att raset i ekonomin snart ska ta slut.
Ifo-institutets prognos, som presenterades samtidigt med dess konjunkturindex, utgör nog ett exempel på sådan tillkämpad optimism. Där förutses att Tyskland ska få ett kraftigt BNP-fall under andra kvartalet i år, en nedgång med -4,5 procent. Men sedan hoppas man på en vändning där tillväxten kommer tillbaka under andra halvåret. Summan för 2020 skulle då bli en minskning av BNP med -1,5 procent.
Detta låter alltför bra för att vara sant – och så kommer det nog också att visa sig vara. Åtminstone i nuläget ser det ut som om krisen blir djupare och mer utdragen, vilket betyder att det rör sig om kraftig recession. I värsta fall uppstår en nedåtgående spiral, där det till och med kan bli fråga om en depression som pågår i flera år framåt.
Ändå är intressant att se vilken bild som Ifo-institutet nu ger av utvecklingen för världsekonomin och enskilda länder, däribland Sverige. Man kan uppfatta prognosen som ett slags ”bästa möjliga-alternativ”, om allt ganska snart skulle vänta till det bättre.
Ifo:s prognos för världsekonomin är nolltillväxt under 2020, vilket innebär en betydande försvagning jämfört med föregående år. Utvecklingen hålls uppe av att Kina, trots allt, skulle få en BNP-ökning på närmare fyra procent. Däremot blir det minussiffror för hela den rika delen av världen.
BNP-nedgången blir dock mindre i USA än i Europa, där euroländerna drabbas mest. Sverige väntas få en minskning med -1,1 procent under 2020, vilket kan tyckas måttligt i förhållande till vad vi alla kan iaktta runt omkring oss. Men rör sig, som sagt, om en relativt optimistisk bedömning.
Vad som i verkligheten ska hända är oklart, annat än att vi i Sverige – liksom andra länder – går mot svåra tider. Det beror både på Coronavirusets spridning och på motåtgärderna som har en minst sagt hämmande effekt på ekonomin.
Osäkerheten är mycket stor, vilket är ett av de största problemen. Ingen vet när detta slutar eller när en ljusning ska börja skönjas. Men detta kan mycket väl komma att prägla hela 2020, liksom även åren därefter.
Faran är då att förväntningarna skruvas ner så mycket att mycket att samhället och ekonomin går in i en depression. Att förhindra detta är för närvarande en av de allra största uppgifterna för politiska och ekonomiska beslutsfattare på olika håll i världen.
Här i Sverige är det tydligt att mer behöver göras för att rädda företag och jobb. Det räcker inte staten, i dess olika skepnader, lånar ut pengar eller ger anstånd med betalningar. Man kan behöva vara beredd till mer okonventionella grepp som att ge långtgående garantier eller tillfälligt ta över ägande. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan.
I annat fall finns risken att det har uppstått stora och irreparabla hål när Coronakrisen slutligen är över. Det behövs snabba initiativ från många håll om en sådan situation ska undvikas.