Vem betalar slutligen Sveriges militära stöd till Ukraina och den pågående upprustningen av det svenska försvaret? Svaret är att ingen vet. Klart är bara att finansieringen sker med lån som kommer att belasta yngre generationer.
Sverige är ett av de många europeiska länder som, till följd av Rysslands angrepp mot Ukraina, har bestämt sig för att utöka sina militärutgifter. Det sker både genom stöd till Ukraina och utökning av det egna försvaret. Bägge åtgärderna har brett stöd hos svenska folket.
Men problemet är att svenskarna för närvarande inte betalar vad detta kostar. Finansieringen av de ökade militärutgifterna ska fram till 2030 ske genom att staten tar upp lån, vilket innebär att kostnaderna skjuts framåt. Avsikten är sedan att den offentliga upplåningen för upprustningen sedan gradvis ska krympa fram till 2035.
Om tio år ska alltså skattebetalarna börja fullt ut betala vad det svenska försvaret kostar. Det kan bli en chock, särskilt som det vid den tidpunkten kanske behövs ytterligare ökningar av militärutgifterna. Ingen vet om Ukrainakriget har avslutats innan dess och om hotbilden för Sveriges del har hunnit mildras.
Finanspolitiska rådet, som är ett oberoende expertorgan under regeringen, tar upp detta problem i sin just publicerade årsrapport. Där konstaterar man att finansieringen av de ökade militärutgifterna sker på ett sätt som strider mot statens budgetregler. Enligt dessa ska löpande utgifter betalas med statliga inkomster, inte som nu genom ökad belåning.
Statens budgetprocess ska säkra att alla utgifter prövas mot varandra och summan sedan ska vägas mot statens inkomster. Tillfälliga avvikelser kan förekomma, men inte för en så lång period som tio år – och kanske ännu längre. Om man vill varaktigt öka militärutgifterna så ska detta betalas, endera genom att man minskar andra offentliga utgifter, alltså en omprioritering, eller genom att man höjer skatterna.
Regeringen har dock valt att inte göra något av detta, eftersom det skulle vara svårt att samla en majoritet i riksdagen kring sådana beslut. Regeringspartierna, inklusive Sverigedemokraterna, vill varken i tillräcklig utsträckning minska utgifter eller höja skatterna. Oppositionen å andra sidan talar vagt om skärpta skatter på höga inkomster, men dessa skulle inte räcka för att täcka de ökade militärutgifterna.
Överlag är det ganska tyst kring detta problem som inte gör sig särskilt påmint idag, men som på många håll kan bli besvärande längre fram. Sverige är trots allt genom sin låga offentliga skuldsättning i ett bättre lägre än många andra europeiska länder där man redan kämpar med höga lån. På flera håll ligger skuldnivån på mer 100 procent av BNP, vilket är ungefär trefaldigt mot i Sverige.
Men i det spända läge som råder i Europa är höjda militärutgifter viktigare än budgetbalans – kan man tycka. Det är en rimlig uppfattning när det sedan flera år pågår krig i Ukraina som kämpar för sin självständighet. Med Donald Trump som USA:s president kan små europeiska Natoländer inte säkert påräkna amerikanskt stöd, ifall de skulle utsättas för ett ryskt angrepp.
Detta gäller även Sverige såsom nybliven Natomedlem, med stort behov av att stärka sitt militära försvar. Finanspolitiska rådet väger också in detta, när man förklarar att de ökade försvarsutgifterna till viss del kunde betalas med lån. Den väg som regeringen i stället har valt – att finansiera allt genom stigande skuldsättning – beskrivs däremot av rådet som extremt.
Nu är det inte troligt att Finanspolitiska rådet får gehör inom den närmaste tiden, varken från regeringen eller oppositionen. Men dess varning för en ökad upplåning kan ändå få effekter. Den svenska allmänheten kan börja göra sig beredd på kommande nedskärningar i offentliga utgifter eller skattehöjningar – en kombination är nog den mest troliga lösningen.
Under nästa mandatperiod, alltså åren 2026-2030, blir det en uppgift för regeringen – oavsett partifärg – att angripa problemet. Annars blir det inte möjligt att genomdriva en nedtrappning av belåningen under 2030-2035. Och om så inte sker, kommer de offentliga finanserna gradvis att försämras.
Inför nästa års riksdagsval borde en väsentlig del av debatten handla om detta: Ukrainastödet och de ökade svenska militärutgifterna måste till slut betalas. Det håller inte att i längden försöka smita från notan.