Vem tar egentligen ansvaret för finanspolitiken under 2019?
Årets statsbudget som röstades fram av en majoritet i riksdagen grundar sig på en motion från Moderaterna. Därefter tillsattes en ny S/MP-regering som i budgetfrågor samverkar med Centerpartiet och Liberalerna. Denna regering har lagt fram en ändringsbudget som dock inte innebär några stora förändringar, eftersom reformutrymmet för 2019 redan var i det närmaste uttömt.
Efter denna budgetröra verkar ingen känna fullt ansvar för finanspolitiken. Moderaterna, som tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstade igenom den budget som huvudsakligen gäller, befinner sig nu i opposition. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar, men endast till mindre del på sin egen ändringsbudget.
Det är en märklig situation, där det är tur att Sveriges ekonomi för tillfället klarar sig så pass väl på egen hand. Finanspolitiska rådet, som på tisdagen kom med sin rapport, konstaterar att övergångsregeringen som leddes av Stefan Löfven fram till i januari inte hade befogenhet att ingripa om ekonomin gått in i en kris.
Även därefter uppfattas ansvarsförhållandena som oklara, trots att så inte borde vara fallet. Regeringsformens paragraf 6 slår tydligt fast att ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”.
Regeringens ansvar för finanspolitiken gäller således även i detta läge, oavsett med vilka majoriteter som besluten om statsbudgeten har antagits. Det kan vara viktigt att komma ihåg i den fortsatta debatten.
För tillfället verkar dock ansvarsfrågan inte bli så akut. Finanspolitiska rådet ger godkänt åt finanspolitiken och finner den väl avvägd, trots att överskottet i de offentliga finanserna är i minsta laget.
I det nu gällande ramverket ligger det offentliga överskottsmålet på 0,33 procent av BNP. Det strukturella överskottet når dock upp till endast 0,20 procent under 2019, enligt regeringens vårbudget. Finanspolitiska rådet godtar dock detta och anser att skillnaden inte är större än att den ligger inom felmarginalen.
Men nog kan man säga att det inte är någon bra start, med tanke på att det offentliga överskottsmålet nyligen har justerats ner! Tidigare rörde det sig om ett överskott på 1,0 procent av BNP, sett över en konjunkturcykel. Från 2019 har målet justerats ner till 0,33 procent, vilket regeringen ändå inte ser ut att klara.
I en lågkonjunktur kan det vara motiverat med tillfälligt svagare budgetar, framhåller Finanspolitiska rådet – och detta är inte svårt att hålla med om. Det gäller särskilt som Riksbanken redan håller minusränta och utrymmet för penningpolitiska stimulanser därmed är mycket begränsat. Då blir det regeringens finanspolitik som kan behöva gå in för att stötta konjunkturen med ofinansierade statsutgifter eller skattesänkningar.
Så är dock inte läget alls för närvarande. Högkonjunkturen har visserligen mattats av och ekonomin växer långsammare. Men det betyder ännu inte att vi har gått in i en lågkonjunktur där särskilda stimulanser är motiverade. Dit är det nog ännu så länge ganska långt, även om Finanspolitiska rådet manar regeringen till en höjd beredskap.
Vad som ska hända med ekonomin under 2020 och 2021 är ännu för tidigt att säga, särskilt som mycket beror på den internationella utvecklingen. Men vid det laget kommer det knappast råda någon tvekan om att regeringen odelat har det finanspolitiska ansvaret och inte kan skylla på någon annan.
Så ska det helst också vara. Även en minoritetsregering bör kunna samla en majoritet bakom sin budget, även om det kräver kompromisser. Lyckas inte det, så är det bättre att någon annan får regera.
Förhoppningsvis utgör 2019 ett exceptionellt år, efter det svårhanterade valutslaget i september 2018. Tydligare ansvarstagande än hittills kan man ändå begära.