Ett normlöst tillstånd råder i den ekonomiska politiken. Det är oklart vad man ska hålla sig till när sådant som överskottsmål och inflationsmål inte längre fungerar. Faran är att det istället blir godtycket som får styra.
På måndag presenteras regeringens budget för 2021 av finansminister Magdalena Andersson. Det allra mesta när det gäller ökade utgifter och sänkta skatter är dock redan känt. Klart uttalat är också att finansieringen sker genom upplåning, alltså att statsskulden ökas.
Sammanlagt ska budgeten ska ge en finanspolitisk stimulans med över 100 miljarder kronor, vilket motsvarar drygt två procent av Sveriges BNP. Ännu är det svårt att säga om den är väl avvägd, men tanken tycks vara att denna gång ta i ordentligt – för att sedan slippa lägga fram en rad tilläggsbudgetar som hittills i år.
Avsikten med stimulanspaketet är att en redan påbörjad återstart i ekonomin ska stöttas och få mer fart. Tidigare har det varit fråga om räddningsåtgärder för att se till att företag och arbetsplatser inte i onödan slås ut. Nu gäller det istället att skynda på återhämtningen och se till att alla lediga resurser så snart som möjligt tas i bruk.
I princip verkar detta helt riktigt. Men svårigheten är som sagt att bestämma stimulansens storlek, när ekonomin ändå har börjat vända uppåt. Man kan misstänka att summan på över 100 miljarder kronor är i överkant, i förhållande till vad som verkligen behövs.
Nästa problem är att använda pengarna på ett genomtänkt sätt, så att de ger största möjliga resultat. Där tyder de senaste veckornas utspel om utgiftsreformer och skattesänkningar snarare på att det har uppstått en politisk huggsexa, där vart och ett av partierna bakom januariavtalet ska få sitt.
Åtgärderna är många och plottriga, vilket kommer att försvåra en utvärdering av deras effekter. Dessutom syftar många av dem till att bli varaktiga och inte till att fungera som en tillfällig stimulans. Framför allt kan det bli mycket svårt att längre fram få bukt med den högre utgiftsnivå som har etablerats i coronakrisens spår.
Den varaktiga utgiftsökningen är delvis avsiktlig och sker i stort samförstånd. Alla är medvetna om att äldrevården och sjukvården behöver förstärkas, efter de brister som har visats under coronakrisen. Det finns också anledning att varaktigt förbättra skolan. Allt detta betyder, med dagens system för finansiering, att kommuner och regioner måste få väsentligt högre statsbidrag.
Men på andra områden gäller det att kunna minska utgifterna när behovet av stimulanser avtar. En sådan nedtrappning sker automatiskt när det gäller offentliga investeringar som ju ska avslutade vid en viss tidpunkt, även om faran finns att de drar ut för länge i tiden. Däremot kommer det att väcka motstånd när man ska återgå till den tidigare nivån för a-kasseersättning eller återta den tillfälligt slopade karenstiden i sjukförsäkringen.
I längden är det dock inte hållbart att finansiera statens löpande utgifter med ökad skuldsättning, även om detta för tillfället går att försvara. OECD varnade häromdagen alla sina medlemsländer att göra alltför snabba neddragningar, något som även Sverige bör hörsamma genom att visa uthållighet.
Detta hindrar inte att det redan nu skulle det ändå behövas en plan för återgång till balans i de offentliga finanserna, både vad gäller budgetsaldo och skuldnivå. En sådan inriktning finns antydd i de nyckeltal som finansministern släppte i slutet av augusti, där det förefaller som om balansen ska vara någorlunda återställd till 2023. Men detta skulle på olika sätt behöva preciseras, även om tidsperioden kan bli längre.
Bland annat bör det klargöras om det offentliga överskottsmålet på 0,3 procent av BNP, sett över en konjunkturcykel, fortfarande gäller – eller om målet snart behöver modifieras. Samma gäller för skuldankaret på 35 procent av BNP. Men oavsett om det sker vissa förändringar, så är viktigt att mål av det slaget på nytt blir styrande och får sätta gränser för vad den offentliga sektorn anses ha råd med.
Omedelbart därpå kommer Riksbanken på tisdag med sitt första räntebesked efter sommaren. Det kan väntas bli odramatiskt, i avseendet att reporäntan ligger fast på 0,0 procent och att obligationsköpen – som numera har utvidgats till att även gälla företagsobligationer – fortsätter.
Men där finns ändå frågan hur Riksbanken förhåller sig till inflationsmålet på 2,0 procent som man inte på länge har levt upp till. USA:s centralbank Federal Reserve bestämde sig för en tid sedan att justera sitt mål så att det inte ska gälla vid varje tidpunkt, utan istället som genomsnitt för en längre period. I praktiken betyder det att styrräntan inte kommer att höjas på länge, även om inflationen går över tvåprocentsstrecket.
Beskedet från Federal Reserve påverkar även Riksbanken. Men där kanske anser man att det nuvarande inflationsmålet är tillräckligt flexibelt för att ge möjlighet att acceptera en högre inflation, när denna under en följd av år har legat under målet. Svar är också angeläget på hur man uppfattar dagens låga inflation, främst såsom ett tillfälligt kristecken eller som något mer varaktigt.
Även om Riksbanken förblir aktiv, så kommer man inte ifrån att dess storhetstid har passerat kulmen. Penningpolitiken har tappat i styrka, framför allt genom den långa perioden med minusränta, och nu är det regeringens finanspolitik som står i centrum.
Kort sagt betyder budgeten mer än räntebeskedet. Behovet blir dock allt större av en samverkan mellan regeringen och Riksbanken, med respekt för att de ska vara självständiga från varandra. Men de kan var och en få svårt att nå sina mål, om inte den andre hjälper till.