Elpriserna rusar i höjden genom den brist som har uppstått genom Ukrainakriget. Regeringen vill nu möta problemen med en prisreglering på obestämd tid framåt. Det kanske håller ner priserna, men förvärrar då i stället elbristen.
Sverige har omfattande erfarenhet av prisregleringar där politiker och myndigheter försöker styra hur marknader ska fungera. Under 1970- och 1980-talen införde regeringen prisstopp vid ett stort antal tillfällen för att försöka hejda inflationen.
Följden blev att prishöjningarna tillfälligt kunde hållas tillbaka, men samtidigt slutade marknaderna att fungera. Byråkrater tog över företagens uppgifter och det ledde till en varubrist, där det snart ändå visade sig nödvändigt att låta prisstegringarna slå igenom.
Prisstoppen kunde alltså möjligen fungera på mycket kort sikt, men ställde i ett längre perspektiv enbart till skada. Från 1990-talet och därefter har därför regeringen av olika politiska färg därför varit överens om att låta marknaderna sätta priserna.
Enighet har rått om att det är bättre att vid behov stöda utsatta grupper än försöka hindra marknader från att fungera. Nu gäller det inte minst globala råvarumarknader som olje- och gasmarknaden, liksom den gemensamma europeiska elmarknaden.
Ukrainakriget, där Rysslands ledare Vladimir Putin använder energipriserna som ett maktmedel, har dock nyligen ändrat bilden. I Sverige har förslag om prisregleringar framförts bland annat av Moderaterna och nu är även regeringen inne på den vägen, fastän i ännu större skala.
Tanken är att bromsa höjningar av elpriserna med statliga insatser. Pengarna ska tas från affärsverket Svenska kraftnät som får in stora extraintäkter när elpriserna går upp. Hushåll och företag ska därigenom skyddas och kunna räkna med mer stabila elpriser fram över.
Som en rent tillfällig krisinsats kunde något av detta slag vara tänkbart, ifall elmarknaden håller på att rasa samman genom främmande makters ingrepp. Men dagens problem beror inte enbart på Putin, oavsett vad man tycker om honom.
En viktig förklaring är också det system med fyra olika priszoner som gäller inom Sverige, där den södra delen av landet missgynnas. Det problemet borde snarare diskuteras med EU, som ändå kan väntas ha synpunkter på följderna av en svensk prisreglering. Den rimmar ju inte med Sveriges deltagande i en gemensam europeisk elmarknad, där många andra länder redan har mycket höga elpriser.
Sverige har också självförvållade brister i elförsörjningen som hänger ihop med ett otillräckligt utbyggt elnät mellan norr och söder av landet. Situationen har inte förbättrats av nedstängningen av kärnkraft i Ringhals och det allt större motståndet till nya vindkraftverk.
Skuldbördan kan diskuteras, men slutsatsen blir ändå att en långvarig prisreglering av det slag som regeringen nu vill införa gör större skada än nytta. Följden blir inte att elbristen minskas, utan den riskerar tvärtom att bli värre.
Skälet är att hushåll och företag inte utsätts för det nödvändiga tvånget att förbättra sin hushållning med el, till exempel genom mer effektiv uppvärmning och bättre fungerande maskiner.
I stället för höga elpriser ska de nu utsättas för ett otryggt leveransläge där man inte kan vara säker på om elen ska räcker till alla som är beredda att betala för den.
Elmarknaden har sina brister sedan tidigare, men nu ska den ersättas med ett politiskt och byråkratiskt styre över priserna som ska gälla tills vidare. Ansvaret för tillförseln av el läggs däremot på annat håll, vilket betyder att utbud och efterfrågan inte längre kommer att kunna matchas.
I bästa fall är detta förslag av det som slag som snart glöms bort. I nuläget kan man visserligen räkna med att oppositionen ställer sig på regeringens sida, eftersom det inför valet låter bra med en prisreglering mot höjda elpriser.
Men oavsett valutgången tvingas nog den tillträdande regeringen tänka en gång till. Förhoppningsvis kommer man då fram till att det inte är någon bra idé med en långvarig prisreglering på el.
Sveriges grannländer och EU-länderna, som vi dagligen handlar med på elmarknaden, kan väntas framhålla detta. Putins övergrepp måste mötas genom gemensamma motåtgärder, inte genom att varje land försöka skydda sig självt och därmed förvärrar problemen.