Vad händer i EU efter Brexit? Många andra problem finns att hantera. Men svaret kan ändå vara att det europeiska samarbetet ges ny energi, så snart det brittiska utträdet är avklarat.
Svenska EU-ambassadören Lars Danielsson är övertygad om att britterna kommer att gå ur. Det förklarade han vid ett möte hos (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) på fredagen. Lika säker är han på att inget annat EU-land följer efter.
Detta har han nog rätt i. Det blir knappast någon ny brittisk folkomröstning, vilket skulle vara förutsättningen för att ta tillbaka beslutet att lämna EU. Och om en sådan, mot förmodan, ändå skulle inträffa är utgången mycket osäker. Enligt opinionsmätningarna är britterna är delade i 50-50 mellan ja och nej till EU-medlemskap – nästan som när de röstade i juni 2016.
Storbritanniens kaotiska situation manar dock ingen till efterföljd. Den politiska processen har rivit upp djupa sår och ökat polariseringen i det brittiska samhället. För tillfället är det oklart om något av de stora partierna – Tories eller Labour – klarar att regera landet.
Ekonomiskt börjar man se allt större skador, såsom uteblivna investeringar och växande hot om företagsflykt. Särskilt märkbart är detta i bilindustrin som till stor del är utlandsägd, liksom i delar av finanssektorn. Storbritanniens ekonomi är på väg in i lågkonjunktur, som troligtvis är påskyndad av Brexit.
På vilka villkor som Storbritannien kommer att lämna EU är dock ännu oklart. Parlamentsomröstningarna pekar mot en fördröjning, så att tidpunkten blir senare än den 29 mars – även om detta också kräver EU:s medgivande.
Men det ger ju inget svar på vad som sedan ska hända, eftersom parlamentet har underkänt både premiärminister Theresa Mays förhandlingsresultat med EU och alternativet med en hård Brexit utan avtal.
Om inget av detta ändras kan följden ändå bli ett brittisk EU-utträde utan avtal. Detta är i alla fall vad som ligger i förlängningen om inget annat beslut kan fattas. Tidpunkten ser då ut att läggas i slutet av juni, vilket är senast möjligt om Storbritannien ska kunna avstå från att delta i EU-parlamentsvalet den 23-26 maj.
Hur det än går med detta måste EU ändå samla sig och gå vidare. Beslutsamheten om detta finns och inget annat EU-land är inställt på att följa i britternas spår. Men uppgiften blir ändå inte enkel, eftersom det finns så olika uppfattningar om vad det europeiska samarbetet går ut på.
Frankrike och Tyskland har många gånger tidigare stakat ut kursen för EU:s utveckling. Men riktigt så blir det knappast denna gång, med tanke på den oenighet som nyligen har demonstrerats mellan den franske presidenten Emmanuel Macron och de tyska kristdemokraternas nya ordförande Annegret Kramp-Karrenbauer – förbundskansler Angela Merkels troliga efterträdare.
En spänning finns också mot de EU-länder som allt mer går i auktoritär riktning: Polen, Ungern och även Rumänien. Där hävdar Lars Danielsson att det bästa påtryckningsmedlet är pengar, alltså att EÙ hotar med att dra in bidrag från sina strukturfonder. Det återstår att se om andra EU-länderna är lika tuffa.
Ekonomiskt finns risken att Italien råkar in i en allt djupare kris, vilket den svenska EU-revisorn Eva Lindström framhöll i SNS-diskussionen. Landet är redan i recessionen och den väntade europeiska lågkonjunkturen kan få allvarliga följder för de italienska bankerna som redan är illa ute. Någon plan för att rädda den italienska ekonomin finns inte, eftersom det rör om euroområdets tredje största land som de övriga inte orkar hålla under armarna.
Oron när det gäller Italien är stor på finansmarknaderna, intygade också Kristin Magnusson Bernard som är chef för global makroekonomisk research på Nordea. Om det vill sig illa kan en kommande eurokris uppstå där.
Alla dessa problem och risker förtjänar att tas på stort allvar. Men samtidigt kan man säga att EU får bättre möjligheter att tackla dem när Brexit inte längre ockuperar platsen högst på dagordningen. Istället ges det då möjlighet att skifta fokus, både mot de akuta bekymmer som finns på andra håll och mot de viktiga framtidsfrågorna om vart det europeiska samarbetet är på väg.
Chansen finns att den förändrade situationen ger EU en ny energi. EU-parlamentsvalet i vår kan visa att det finns ett folkligt stöd för att gå vidare. På regeringsplanet kan franska visioner och tysk pragmatism i bästa fall mötas och leda till framåtsyftande kompromisser.
Kanske går det också att undvika en ännu djupare politisk klyfta mellan väst och öst inom EU, liksom ett vidgat ekonomiskt gap mellan nord och syd. Svårigheterna är lätta att peka på, men möjligheter finns också.