“Lasagnemodellen” är ett roligt sätt att beskriva det svårfångade samspelet mellan olika svenska samhällsaktörer.
Liknelsen grundar sig på att lasagne är byggd i olika lager, men ger ändå en samlad smakupplevelse när man äter. Så är det också med det svenska sättet driva digitaliseringen, hävdar en arbetsgrupp inom IVA, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien.
IVA, där jag sedan några år är ledamot, firar under 2019 sitt hundraårsjubileum genom att blicka framåt. Nyligen presenterades rapporten “Digitalisering för konkurrenskraft”, där “lasagnemodellen” är uttrycket som ska belysa hur Sverige fungerar.
Som en styrka med denna modell framhåller IVA-rapporten att den är flexibel och har stor innovationskraft. Men man betonar också dess svagheter, såsom bristande styrning och planering.
Helheten kunde alltså hänga ihop på bättre sätt. Internationellt sett ligger Sverige visserligen långt framme i digitaliseringen: trea i världen, enligt World Economic Forum.
Man samtidigt har Sverige svårt att utnyttja digitaliseringen till att stärka sin konkurrenskraft. På det området har det visserligen skett en återhämtning, men endast upp till en internationell sjundeplats.
Tekniken och ekonomin tycks, för svensk del, inte riktigt gå hand i hand
Ett problem är att Sverige inte lyckas hålla tag i de innovationer som skapas här. Istället kommersialiseras dessa ofta på andra håll i världen, främst i USA. Det sker, inte minst, genom att svenska småföretag köps upp av amerikanska bjässar.
Detta är svårigheten för ett litet land: Sverige liknar i det avseendet Israel som också har innovativa företag, men ofta tvingas se att de tekniska landvinningarna flyttas över till amerikanska Silicon Valley.
Någon enkel lösning finns inte, även om det finns några ofta framförda förslag som förtjänar att prövas. Ett är att övergå till en mer gynnsam beskattning av personaloptioner, som är en vanlig belöningsform i snabbväxande och innovativa företag. Ett annat är att utvidga den låga expertskatten för utländska medborgare, så att fler kan omfattas.
Men det rör sig då om dellösningar på ett problem som även måste angripas på många andra sätt. IVA-rapporten är inne på några sådana som främst gäller hur staten, tillsammans med den privata sektorn, ska underlätta digitaliseringen.
I rapporten finns flera – ganska allmänt hållna och säkert kloka – förslag om att stärka IT- och cybersäkerheten, att skydda den personliga integriteten, att förbättra kompentensförsörjningen, att utveckla högskolesektorn och att koncentrera de svenska forskningsinsatserna till ett antal nyckelområden.
Mest konkret och handfast i IVA-rapporten är dock att ett förslag att regeringen ska skärpa sin politiska samordning av digitaliseringsfrågorna och lägga den i ett särskilt kansli.
Förslaget kan ses som en bekräftelse av att “lasagnemodellen” inte längre håller. Slutsatsen blir då att det behövs ett annat recept som tillagas av färre kockar, med en tydligare rollfördelning sinsemellan.
IVA-rapporten måste därmed uppfattas som en skarp kritik av regeringen och statsminister Stefan Löfven. Det är passivitet och försummelser från regeringshåll som rapporten syftar på, men utan att det sägs rent ut.
Fungerar lågmält framförda synpunkter bäst, om man vill påverka regeringen? Ja, den uppfattningen tycks ha väglett IVA-rapporten (där jag själv inte på något sätt har medverkat). Avsikten är nog att låta sakfrågorna – och inget annat – styra. Det är en god ambition, men i ett tufft medieklimat finns risken att man därigenom inte lyckas göra sig hörd.
Indirekt pekar en sådan återhållsamhet på en svaghet i den konsensusinriktade “lasagnemodellen”, där alla ska ett finger med i smeten. Faran finns att budskapen blir utslätade när många partsintressen samtidigt ska ges inflytande. Det gäller även IVA-rapporten, där arbetet har letts av en styrgrupp med företrädare för både LO och Svenskt Näringsliv.
Samförstånd kan vara bra, förutsatt det leder framåt. Men intressen som inte är organiserade får ofta svårt att göra sig gällande mot det officiella Sverige.
Ändå riskerar de etablerade grupperna att bedra sig vid sitt skapande av konsensus. Framtiden går ju inte att staka ut, eftersom det oväntade ofta tar över. Det är just detta som händer vid snabba innovationer.
Regeringens samordningskansli för digitalisering – om nu ett sådant förverkligas – kan därför aldrig bli mer en dellösning. De krafter som driver den tekniska utvecklingen finns på andra håll och låter sig inte enkelt styras. Och bättre konkurrenskraft skapas av företag, snarare än av politiker.