Europasamarbetet står inför väldiga utmaningar. Men vad vill Sverige med sitt medlemskap i EU? Den frågan har inte fått något tydligt svar inför valet den 9 juni.
Mycket hinner hända under en femårsperiod och åtskilligt är svårt att förutse. Förra valet till EU-parlamentet inträffade 2019, före både den globala pandemin och Rysslands angrepp mot Ukraina. Läget för Europa har sedan ändrats åtskilligt under mandatperioden.
Men av detta märks det inte särskilt mycket i den pågående svenska valrörelsen. Ingen kan begära att man ska förutse vilka kriser som kan inträffa under nästa femårsperiod. Däremot kunde det diskuteras hur EU behöver utvecklas för att bättre kunna möta nya stora utmaningar.
Svenska politiker är dock, med några undantag, högst ovilliga till detta. Det finns en utbredd inställning att EU ska bibehållas ungefär som det är, på ett sätt som gör Sverige dåligt förberett på förändringar. Om det finns några andra tankar, så hålls de obekanta för väljarna.
Situationen påminner om den tidigare svenska inställningen till Nato där medlemskap inte skulle diskuteras. Detta gällde tills läget i omvärlden drastiskt ändrades genom Rysslands angrepp mot Ukraina. Då blev det istället Finland som tog ledningen och Sverige fick väldigt bråttom att klara en omprövning.
Det svenska EU-medlemskapet är på ett annat sätt etablerat, eftersom det har funnits i närmare 30 år. Men fortfarande befinner sig Sverige utanför den inre cirkeln av EU-länder beroende på sin ovilja till utökad integration. Denna hållning kunde tidigare delas med Storbritannien, men har efter Brexit blivit allt svårare att hävda på egen hand.
Med en ny EU-kommission, som ska utses efter att EU-valet är avklarat, får man räkna med att det kommer nya initiativ till fördjupning av EU-samarbetet. Sverige står illa förberett för detta, särskilt som det kan handla om förslag till ökad överstatlighet. Där delas motståndet med andra nejsägare, däribland Ungern.
Sverige har i hamnat i en krets av länder där vi inte brukar känna oss hemma. Det rör sig till stor del om samma länder i Centraleuropa som av olika skäl har valt att ställt sig utanför Europeiska valutaunionen. I det svenska fallet baseras detta på en folkomröstning som inträffade för mer än 20 år sedan.
Man kan ha olika uppfattningar om eurosamarbetets ekonomiska fördelar och nackdelar. Sverige har klarat sig hyggligt utan euron, men skulle sannolikt ha kommit väl ut även som medlem i valutaunionen.
Kronan är dock ingen stark valuta, utan har tappat åtskilligt mot euron sedan folkomröstningen 2003. Då värderades den till ett värde strax under nio kronor mot euron, medan det idag rör sig om mer än 11,50 kronor per euro. Trots att växelkursen ska vara rörlig, så har den svaga kronan blivit ett allt större bekymmer för Riksbanken.
Här rör det sig dock inte främst om detta, utan om det svenska utanförskapet från en EU:s viktigaste institutioner. Sverige berörs i hög grad av de beslut som fattas av Europeiska centralbanken, ECB, men finns inte med vid mötesbordet. För svensk del innebär det en förlust av inflytande, samtidigt som blir en markering av brist på engagemang för EU.
I den svenska valdebatten har detta framförts av Liberalerna som vill gå över från kronan till euro. Men detta har inte mött något positivt gensvar från andra partier, trots att Sverige uppfyller nästan alla krav för att delta i valutaunionen. Det enda villkor som ännu inte uppfylls är att kronan under en period ska vara knuten till euro med en fast växelkurs.
Egentligen har Sverige smitit undan sin skyldighet gentemot EU, men skyllt detta på väljarnas nej till euron i en folkomröstning som skulle var rådgivande – inte beslutande. Från EU har man dock, klokt nog, valt att blunda för denna överträdelse av reglerna.
Avgörandet ligger därmed hos Sverige och kan kopplas ihop med det samlade svenska engagemanget för EU. Ska svenskarna i fortsättningen visa ett större intresse för Europasamarbetet än hittills? Vilka slutsatser drar vi av att det pågår ett krig i vår närhet där demokratiska värden är hotade?
Svaret borde komma genom EU-valet, men ser inte ut att göra det. Så mycket viktigare blir det att Sverige varaktigt höjer sitt europeiska engagemang och aktivt bidrar till att stärka EU under den kommande mandatperioden.