Ekonomijournalisten Gunnar Örn var mycket aktiv i debatten om euron vid folkomröstningen för 20 år sedan. Här deltar han som gästskribent och ställer frågan: ska Sverige gå med i valutaunionen, behålla kronan eller kanske hitta en mellanväg?
Gunnar Örn:
Några dagar efter ja-sidans nederlag i folkomröstningen om EMU för i dagarna 20 år sedan, fick jag läsa ett ilsket e-postmeddelande från en besviken eurokramare. Denne skyllde utgången på att det var ”Sveriges baksida” som hade vänt Europa ryggen. Ansvaret låg på obildade och okunniga invånare i hålor som ’Rakvattnet’, ’Varsele’, ’Utvärtes Bruk’ med flera. Mejlet avslutades med uppmaningen: ”Åt skogen med alla svenskar med fler än tre siffror i riktnumret!”
Men stämmer det verkligen att det var ”Sveriges baksida” som vände ryggen åt EMU för 20 år sedan? Nej, inte om man analyserar röstsiffrorna närmare.
Att det skulle ha varit de outbildade och okunniga som röstade nej rimmar näppeligen med det faktum att stora universitetsstäder som Uppsala, Linköping och Umeå röstade för att behålla kronan. Lund var faktiskt den enda universitetsstaden som röstade ja till EMU. I samtliga andra svenska universitetsstäder blev det nej.
Kan det ha varit bristande förståelse för exportindustrins och företagandets villkor som fick väljarna att rösta nej? Nej, inte om man betänker att Sveriges två ledande industristäder, Göteborg och Södertälje, röstade emot EMU-medlemskap. Likadant röstade väljarna i Gnosjö och hela det småländska småföretagarbältet.
Enligt SCB:s stora opinionsmätningar har opinionen inte skiftat sedan dess: svenska väljare fortsätter att vara för EU-medlemskapet men emot euron. Majoriteten för att behålla kronan är dessutom kompakt inom samtliga delar av landet, inom alla löntagargrupper och bland samtliga riksdagspartiers väljarkårer.
Vid folkomröstningen 2003 fick Sveriges Riksbank dessutom något som många andra centralbanker bara kan drömma om: ett gediget folkligt och demokratiskt mandat för att fortsätta ha ansvaret för Sveriges ränte- och valutapolitik.
Rimligtvis borde detta ha glatt de anställda på Riksbanken, men det blev på något sätt fel sorts glädje; ungefär som hos en gravid nunna. Kanske kände de sig förlägna de över sina uppdragsgivares förtroendeförklaring när de träffade sina centralbankskollegor i Frankfurt och i övriga euro-länder?
Men i takt med den höga inflationen och den svenska valutans ständiga kräftgång på valutamarknaden tycks Riksbankens och kronans popularitet bland väljarna ha minskat. I slutet av förra året dömde finansmannen Christer Gardell ut kronan som ”en liten skitvaluta”.
Kanske dagens och morgondagens makthavare behandlar folkomröstningsresultatet som de gjorde med folkomröstningen om högertrafik 1955? Alltså som ett olycksfall i arbetet med folkbildningen bland medborgarna. År 1955 var det bara en liten minoritet av röstberättigade väljarna som hade bil eller ens körkort och därmed hade svårt att förstå fördelarna med en övergång till högertrafik.
Makthavarna hade därför inga större demokratiska betänkligheter inför högertrafikomläggningen i september 1967. I dag är det ingen som på allvar argumenterar för vänstertrafik och likadant blir det säkert efter att kronan ersatts av euron, resonerar många eurovänner.
Ett första steg mot ett EMU-inträde vore kanske att göra som Danmark och knyta kronan till euron med en fast växelkurs inom ramen för den europeiska växelkursmekanismen ERM. Den danska kronan har en fast växelkurs på 7,46 danskakronor per euro, med en tillåten avvikelse på 2,25 procent uppåt och nedåt. Ett av inträdeskraven till EMU är dessutom att landet ska klara av att hålla en fast växelkurs mot euron i minst två år ”utan några allvarligare avvikelser “.
När Sverige senast hade en fast växelkurs mellan kronan och eurons föregångare ecu krävdes det som bekant räntor på som högst 500 procent för att försvara växelkursen. I dagens riksbanksledning verkar man måttligt pigg på en upprepning av det misslyckade kronförsvaret under hösten 1992.
En annan faktor som talar emot en återgång till fast växelkurs är att denna knytningskurs sannolikt också vore den kurs till vilken kronan så småningom ska konverteras till euro när Sverige blir fullvärdig medlem i valutaunionen. Det skulle alltså kräva delikata förhandlingar med Finland och övriga euroländer, som inte lär vilja släppa in Sverige med en undervärderad växelkurs.
Gentemot väljarna vore det också ett flagrant brott mot demokratins spelregler att knyta kronan till ERM-2 ,som i praktiken är valutaunionens väntrum, utan att få väljarnas mandat först.
Så innan det kan bli aktuellt krävs det nog en ny ”Calmforsutredning” som denna gång entydigt rekommenderar ett svenskt inträde i EMU och inte ett råd om att ”vänta och se” som den första Calmforsutredningen landade i.