Genom att hävda att Kina är ett hot mot vår säkerhet har Sverige också gått längre än till att starta ett handelskrig. Vi har gått med i det amerikanska kalla kriget och är inte längre herrar över utvecklingen, hävdar gästskribenten Ulf Dahlsten som har varit statssekreterare hos statsminister Olof Palme och numera är ordförande i framtidssmedjan Elders.
Sveriges beslut att porta Huawei och andra kinesiska leverantörer från framtida och befintliga telenät välkomnas av en alltmer Kinakritisk folkopinion. Kidnappningen av en svensk ”ofarlig” bokförläggare, förföljandet av muslimska minoriteter och en kinesisk ambassadör som angriper den svenska pressfriheten har tillsammans med mycket annat samverkat till att förstöra den tidigare bilden i Sverige av Kina som ett framtidsland.
Beslutet innebär samtidigt ett paradigmskifte i svensk handelspolitik. Aldrig tidigare har enskilda företag hos en viktig handelspartner straffats för att Sverige vill markera mot landets regim.
Många uppfattar helt felaktigt Sveriges beslut som en välkommen återgång till vad de uppfattar som den idealistiska utrikespolitiken under Olof Palme. Äntligen vågar Sverige stå upp för Det Goda och säga ifrån igen. Mot Ryssland. Mot Kina.
Men det är en missuppfattning av Palmes utrikespolitik. Han sade ifrån i klara och skarpa ordalag mot USAs olyckliga intervention i Vietnam och mot Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, men det skulle aldrig ha fallit honom in att inleda en sanktionspolitik eller att ge sig på frihandeln. Han hade precis som alla andra ledande politiker vid den tiden uppfattningen att det svenska välståndet vilade på framgången för våra stora företag på en internationell marknad präglad av frihandel.
Sanktionerna mot Sydafrika var ett undantag. De handlade om att på ett avgörande sätt isolera landet för att tvinga regimen ge upp sin apartheidpolitik.
Genom att hävda att Kina är ett hot mot vår säkerhet har Sverige också gått längre än till att starta ett handelskrig. Vi har gått med i det amerikanska kalla kriget och är inte längre herrar över utvecklingen. Till byggandet av den tekniska järnridå som USA eftersträvar har Storbritannien, Australien, Indien och – till Tysklands besvikelse – Frankrike anslutit sig så här långt.
Frågan är hur Sverige tänker sig fortsättningen. Det är naturligtvis ingen som tror annat än att Kina kommer att retaliera. Henry Kissinger konstaterade när det kalla kriget mot Ryssland återupptogs, efter det att ryssarna ockuperade Krim som svar på Natos försök att ta över deras viktiga marinbas i Sevastopol, att det är lätt att starta ett kallt krig men svårt att avveckla det. Som bekant har ju relationerna med Ryssland bara fortsatt att försämras.
I bakgrunden till den amerikanska strävan att få till stånd en teknisk järnridå, som delar världen i två ekonomiska sfärer, ligger en oro för att Kina håller på att ta över USA:s roll som största ekonomi och teknikledare. Det förra är på väg att hända. Genom att Kina klarat coronakrisen och fortsätter växa medan USA:s ekonomi krymper rycker den tidpunkt närmare då Kina går om USA som världens största ekonomi.
Många bedömer också att Kina kan bli teknikledare senast 2030. Medan Kina storsatsar inom framtidsområdena avvecklades de federala satsningarna på forskning och utveckling, som varit så viktiga för det amerikanska teknikförsprånget, när pengarna behövdes för Irakkriget. De uteblivna federala anslagen har bara till del kunnat kompenseras av ökade satsningar från framgångsrika företag som Google och Microsoft. Och nu oroar sig ledande amerikanska universitet för en braindrain. Framstående forskare som är etniskt kinesiska har körts ut ur landet och de flesta har begett sig till Kina. Många skickliga forskare med liberal samhällssyn har också känt sig mobbade i det hårdnande klimatet och har flyttat till kanadensiska universitet.
Om strategin med delning av världsekonomin i två ekonomiska sfärer lyckas kommer det att få stora konsekvenser. Sverige kommer att vara del av en amerikansk sfär som initialt är större, med troligen mer än 60 procent av världsekonomin, samtidigt som svenska företag förlorar den viktiga kinesiska marknaden och många underleverantörer. Det troliga är att vi blir nettoförlorare. Frågan är också om EU håller ihop när vissa länder är integrerade i den amerikanska sfären medan andra försöker vara neutrala och ha relationer med bägge sfärerna. Sverige kommer naturligtvis att tvingas gå in i Nato och kanske det för många varit målet med att gå in i det kalla kriget på amerikansk sida.
Men att försöka få reda på hur politikerna tänker sig framtiden är som att tala till väggarna. Det verkar som de flesta inte tänkt alls utan vägletts av sina känslor.
Att åberopa säkerhetsskäl är dessutom lite väl genomskinligt. Alla som vill veta det vet att de amerikanska säkerhetstjänsterna tillförskansat sig bakdörrar i alla internetplattformar som är amerikanskägda. Och de som tror att Rysslands och Kinas duktiga hackers inte hittat bakdörrarna är mer än lovligt naiva. Det är inte genom näten i sig utan genom de plattformar som byggts på internet som alla aktörer skaffar sig den information de behöver. Det finns inget som heter Privat i vår kommunikation på internet. Det finns nog ingen i internetgenerationen som tror det. Så vem försöker vi lura? Är det oss själva?
Ulf Dahlsten