Hem Blogg Höjda skatter räcker inte för att finansiera framtidens välfärd

Höjda skatter räcker inte för att finansiera framtidens välfärd

Author

Date

Category

Framtidens välfärd blir dyrare än man hittills har räknat med. De offentliga finanserna behöver ett tillskott på cirka 30 miljarder kronor per år, om kostnaderna ska klaras. Den slutsatsen drar Konjunkturinstitutet i en ny rapport som hittills har föga uppmärksammats.

Utgångspunkten för Konjunkturinstitutets rapport är att den offentligt finansierade välfärden ska upprätthållas även i framtiden, när de andelen äldre stiger kraftigt. Detta tolkas i rapporten som att det ska råda oförändrad personaltäthet. Dessutom räknar man också med en årlig standardhöjning på 0,5 procent.

Kravet på starka offentliga finanser är samtidigt oförändrat. Stigande utgifter för välfärden måste finansieras, så att de inte ger upphov till stora budgetunderskott. Om kostnaderna ökar, så måste detsamma gälla även för intäkterna.

Sverige har etablerat ett överskottsmål som numera innebär att de offentliga finanserna ska gå med ett överskott på 0,33 procent av BNP, genomsnittligt över en konjunkturcykel. I debatten framförs idéer om att istället gå över till ett balansmål och Konjunkturinstitutet räknar med att en sådan förändring kommer, dock inte förrän 2027.

Oavsett om det gäller överskottsmål eller balansmål, så ska de ändå hållas. Och som det nu ser ut så klarar man inte detta, om välfärdskostnaderna tillåts stiga som här harbeskrivits. Istället uppstår ett gap på cirka 30 miljarder kronor som på ett eller annat sätt måste täckas – Konjunkturinstitutet säger inget om hur det ska gå till.

Mot detta kan man invända att kalkyler av det här slaget aldrig kan vara exakta. Perioden som beräkningen gäller sträcker sig ända fram till 2050, alltså 30 år framåt i tiden. Så långt framåt hinner mycket hända som vi inte kan förutse.

Denna osäkerhet ger dock inte anledning att helt avfärda beräkningen. Om välfärdssystemen ska uppfattas som stabila, så måste vi veta att de klarar allehanda påfrestningar. I annat fall kommer alla som kan att bygga upp ett omfattande eget sparande som ska täcka livets alla eventualiteter.

Det offentliga välfärdsåtagandet betyder att samtliga ska kunna räkna med att vård och omsorg finns tillgänglig när så behövs. Så fungerar det också när det gäller pengarna, även om det ibland kan vara knappt. Men finansiellt går det nästan alltid att åstadkomma tillskott, oavsett om de sker genom skattehöjningar eller omprioriteringar av andra utgifter.

Men om pengar mer eller mindre kan kommenderas fram, så är det svårare med andra resurser. Utan kvalificerad personal finns det inga möjligheter att erbjuda välfärdstjänster som håller godtagbar kvalitet. Där brister det redan på många håll och kan bli ännu svårare i framtiden.

Enligt Konjunkturinstitutet är de framtida personalbehoven så stora att ungefär en tredjedel av ökade sysselsättningen fram till 2050 behöver hamna hos kommuner och regioner (landsting). Att klara den rekryteringen blir en tuff utmaning, även om lönerna höjs mer än för andra yrkesgrupper.

Därför är det oklart huruvida ambitionen om oförändrad personaltäthet som Konjunkturinstitutet ställer upp är realistisk. Att utbilda tillräckligt många tar lång tid och jobben inom vård och omsorg är inte så attraktiva. Utländsk arbetskraft kan lösa en del av problemet, men knappast alltihop.

I bästa fall kan man effektivisera även i välfärdssektorn genom ökad automatisering, bland annat med hjälp av robotar, för att därigenom uppfylla åtagandet att upprätthålla standarden. Men annars kan det bli nödvändigt att dra ner en del på ambitionsnivåerna, även om knappast någon skulle önska det.

Utifrån det här resonemanget finns det anledning att ta sig en funderare, också när det gäller finansieringen. Närmast till hands för många ligger ju att höja skatterna med cirka 30 miljarder kronor för att därigenom få fram de pengar som annars saknas.

Enklast är att låta kommuner och regioner, som ju svarar för huvuddelen av välfärdsåtagandet, gradvis höja sina skatter. En sådan utveckling pågår redan: under 2000-talet har den genomsnittliga kommunalskatten höjts från 30,38 procent till 32,28 procent. Spridningen i skattenivå mellan olika landsändor har ökat, så att Dorotea numera ligger högst på 35,15 procent och Österåker lägst på 29,18 procent.

Höjd kommunalskatt betyder också att marginalskatten skärps, så att man får behålla mindre av en inkomstökning. Det är inget bra sätt att uppmuntra till kvalificerad utbildning och krävande arbetsuppgifter. Tvärtom kan höga marginalskatter ha en avskräckande effekt, vilket är särskilt allvarligt för de glesbygdskommuner och -regioner som allra svårast att rekrytera personal.

Om mer skattemedel ska komma till kommuner och regioner, så måste staten utöka sina insatser. Statsbidragen behöver höjas betydligt mer än hittills utlovat, men även här finns en finansieringsfråga. Tillfälligt – och särskilt i lågkonjunktur – kan pengar tas från det så kallade reformutrymmet, men i längden fordras det att någon betalar.

Staten har förvisso betydligt fler skattekällor att ösa ur än kommuner och regioner. Men 30 miljarder kronor är inte så enkla att hitta, ens för regeringen. Om skatterna ska höjas, så gäller det att välja sådana som orsakar minsta möjliga skada för ekonomin.

Problemet med sådana skattehöjningar är att de sällan blir populära. Men här ska nämnas två möjligheter: återinförande av fastighetsskatten och övergång till enhetlig moms. Båda skulle kunna ge staten ökade inkomster, utan att skattebetalarna lockas in på ekonomiskt skadliga vägar. Höjda kapitalskatter ger mindre pengar och kan skada ekonomin betydligt mer.

Men skattehöjningar behöver inte vara den enda vägen. På senare år har kommuner och regioner av nödvändighet ägnat sig allt mer åt att effektivisera sina verksamheter. Fortfarande finns potential för vad IT och AI kan åstadkomma.

Då har vi ändå inte kommit in på frågan om försäkringslösningar. Men avtalsvägen skulle det vara möjligt att finansiera vissa delar av vård och omsorg, liksom att de som har råd redan idag gör det genom privata försäkringar.

Johan Schück

Jag är journalist med bred samhällsekonomisk inriktning. Mina intressen gäller främst makroekonomi, ekonomisk politik och internationell ekonomi.

Tel. 070 620 1138
Epost: johan.schuck@johanschuck.se

Nya artiklar

Ekonomisk politik i normlöst tillstånd – vad är det egentligen som gäller?

Ett normlöst tillstånd råder i den ekonomiska politiken. Det är oklart vad man ska hålla sig till när sådant som överskottsmål och inflationsmål inte...

Ekonomisk Debatt recenserar Schücks ABC

Min bok Schücks ABC (Dialogos Förlag) har just fått en mycket positiv recension i tidskriften Ekonomisk Debatt. Denna tidskrift, som grundades av nyligen avlidne Assar...

Småföretagen och jobben får vänta när Sverige går mot en regeringskris

Regeringens öde vilar i parternas händer. En svårlöst regeringskris hotar om arbetsgivare och fack inte klarar att göra upp om arbetsrätten. Men en avtalslösning,...

Starka offentliga finanser behöver återställas i god tid före nästa kris

Pengar är inte gratis, ens under den djupa coronakrisen. Nu finns behov av generösa stimulanser, men det är också nödvändigt att hitta en väg...

Assar Lindbeck – forskare, pedagog, debattör och opinionsbildare

Det är svårt att överdriva Assar Lindbecks betydelse. Under mer än ett halvsekel var han Sveriges mest inflytelserike nationalekonom. Med honom försvinner en ledande...