Den offentliga välfärden behöver mer pengar för att inte urgröpas. Men ett automatiskt inflationsskydd är ingen bra idé. Ansvaret är politiskt och ska utkrävas vid nästa val, i demokratisk ordning.
Inflationen pressar kommuner och regioner som ansvarar för största delen av den offentligt finansierade välfärden. Situationen var redan tidigare ansträngd, även om den har avhjälpts genom generösa statsbidrag under pandemiåren. Men perspektivet för de närmaste kommande åren ser kärvare ut.
Regeringen har varit långsam med besked när det gäller statsbidragen för 2024 och framåt, vilket gör att kommuner och regioner inte vet vilka resurser som de kommer att förfoga över. Denna ovisshet kan råda ändå till den 20 september då regeringen lägger fram nästa statsbudget.
Vid den tidpunkten har kommuner och regioner inte mycket tid kvar tills deras egna budgetar för 2024 ska fastställas. Planeringen blir lidande och följden kan vara att de tvingas säga upp personal tidigare, för att inte hamna i finansiell knipa längre fram.
Det är inte konstigt om denna situation väcker irritation och upprördhet hos kommuner och regioner, liksom hos deras anställda. I år blir läget dessutom ännu mer besvärligt genom att den höga inflationen har drivit upp kostnaderna för den offentliga välfärden, liksom många andra delar av ekonomin.
Därutöver växer behoven i skolan, sjukvården och omsorgen, av demografiska skäl. Men det finns också starka skäl till ambitionshöjningar, vilket blev mycket tydligt under pandemikrisen. Stora behov råder också av att avhjälpa den bristande utbildningsstandarden i Sverige.
Detta handlar om offentligt finansierad välfärd, men också om långsiktig ekonomisk tillväxt. Förbättrad utbildning är en av de viktigaste drivkrafterna bakom ökad produktivitet, medan en väl fungerande sjukvård och omsorg fungerar som ett försäkringssystem där riskerna över livet fördelas jämnare.
De offentliga systemen har därför mycket stor betydelse och deras utformning bör stå i centrum för den politiska debatten. Det är många olika aspekter – både sociala och ekonomiska – som ska vägas ihop, samtidigt som de lösningar som väljs ska passa in i varje partis politiska ideologi.
Därför är det inte särskilt lämpligt att göra finansieringen av den offentliga välfärden till en fråga om automatiskt inflationsskydd, när den i själva verket handlar om så mycket mer. De resurstillskott som behövs är också större än vad som enbart skulle motiveras av kompensation för prisökningar.
Att göra inflationsskyddet till en huvudfråga i välfärden, såsom Socialdemokraterna just har gjort, kan bidra till ett statiskt tänkande där det mest handlar om att skydda vad som redan finns. Man bortser då lätt både från utvecklingsbehoven och möjligheterna till rationalisering. Den offentliga sektorn, såsom andra delar av ekonomin, behöver också gå igenom en AI-revolution.
Reformutrymmet, som olika regeringar brukar tala om, består till stor del av pengar som sparas in genom inflationen. Statens skatteinkomster växer i takt med samhällsekonomins utveckling, medan en stor del av de offentliga utgifterna är fastställda i kronor. Detta ger ett politiskt spelrum för omprioriteringar som är vad en stor del av budgetdebatten brukar handla om.
Om de offentliga välfärdsutgifter som består av statsbidrag till kommuner och regioner inflationsskyddas, så minskar utrymmet för politiska utspel. Partierna blir lika varandra och får svåra att skilja ut sig, på ett sätt som kan vara till skada för debatten.
Möjligheten finns visserligen att föreslå ökade offentliga utgifterna, utöver inflationsskyddet. Men med detta följer också krav på stigande skatter som politiker ofta är försiktiga med att framföra. Ett visst budgetutrymme finns visserligen som skapas av ekonomisk tillväxt, men detta brukar vara ganska snabbt intecknat.
En rimlig gissning är därför att Socialdemokraternas krav på inflationsskydd av den offentliga välfärden inte blir så långvarigt. Det är en politik som kan fungera i opposition, men som inte passar lika bra i regeringsställning. I den rollen vill man i stället ha största möjliga handlingsfrihet.
Den nuvarande regeringen kommer inte heller att gå med på ett inflationsskydd. Kravet låter visserligen bra, men går i verkligheten knappast att tillämpa. Samma tycker nog, innerst inne, även Socialdemokraterna.