Produktiviteten i den svenska ekonomin växer allt långsammare. Därför bromsar även löneökningarna in, oavsett vad som sägs från olika håll inför den kommande avtalsrörelsen.
Hittills handlar det mest om ett förspel där parterna på arbetsmarknaden positionerar sig. Några lönebud har ännu inte lagts och förhandlingarna inleds först i början av nästa år.
Ändå har det betydelse vad som händer. LO har misslyckats med att hålla ihop sin samordning, vilket försvagar ledningens auktoritet och lämnar större utrymme för de olika förbunden. Kommunal och Pappers kommer att driva sina egna avtalsrörelser, i förhoppning att nå bättre resultat än det ”märke” som sätts på central nivå.
Arbetsgivarna på den privata sidan är däremot väl samordnade och håller gemensamt fast vid att den utlandskonkurrerande industrin ska vara löneledande. Från det hållet råder ingen tvekan om att de löneökningar som bestäms mellan parterna inom den sektorn ska sätta ett bindande ”märke” för arbetsmarknaden som helhet.
Möjligheterna för Pappers att gå sin egen väg är därför i praktiken inte särskilt stora. Annat är det med Kommunal som främst förhandlar med offentliga arbetsgivare och kan dra fördel av en allt större arbetskraftsbrist inom välfärdssektorn. Kommuner och regioner lider visserligen av allt sämre ekonomi, men deras åtagande gentemot medborgarna när det gäller vård, skola och omsorg är svårt att komma ifrån.
Resultatet kan bli skattehöjningar, även om kommuner och regioner försöker spara. Högre kommunalskatter betyder att övriga löntagare får ut mindre efter skatt av sina löneökningar, eftersom någon måste betala.
Även av andra skäl får man räkna med blygsamma reallöneökningar denna gång. Avtalsrörelsen inleds i ett ekonomiskt ofördelaktigt utgångsläge där konjunkturen är på väg nedåt och det råder stor osäkerhet om utsikterna för världsekonomin. När jobben därmed kan vara hotade blir det svårt för den fackliga sidan att i löneförhandlingarna hänvisa till de senaste årens goda tider.
Situationen talar istället för återhållsamhet och försvar av konkurrenskraften, trots att man från löntagarhåll kan ta den låga inflationen, jämfört med Riksbankens inflationsmål, som argument för ett större löneutrymme. Det möter dock inget som helst gensvar från arbetsgivarna, men är riskabelt även ur facklig synvinkel.
Värnande om jobben brukar, när det verkligen gäller, gå före högre löner. Det är åtminstone utgångspunkt för industrins ledande förbund som IF Metall, där det finns stor förståelse för exportföretagens villkor.
En trolig följd är dock att det kommande löneavtalet blir kortvarigt. Att göra upp för tre framåt – samma avtalsperiod som hittills – är svårt när man vet så litet om framtiden. Mer talar för att man snabbt gör upp om ett kort avtal och sedan ganska snart börjar förhandla igen om industrins löner.
Om ett år kan konjunkturläget ha klarnat och kanske även de globala utsikterna. Men när det gäller lönerna finns ett annat problem som knappast kan lösas så snabbt. Det gäller produktiviteten som trendmässigt har stigit långsamt på senare år. Utan en växande kaka blir det inget att fördela.
Konjunkturinstitutet räknar in sin nya lönebildningsrapport med att näringslivets produktivitetsökning under perioden 2019-2023 blir blygsamma 1,3 procent per år. Det är lägre än ett historiskt genomsnitt och betyder att den årliga BNP-ökningen per sysselsatt hamnar strax över en procent. Det ger inte underlag för några större reallöneökningar.
Vid Medlingsinstitutets konferens inför avtalsrörelsen, som hölls i slutet av förra veckan, gavs samtidigt bilden att lönebildningen har anpassat sig till den svagare produktivitetsutvecklingen.
Valter Hultén som svarar för Medlingsinstitutets makroekonomiska analys visade att löneökningarna redan har växlat nedåt, främst genom att nästan inget ges utöver de centrala avtalen. Ändå har lönerna stigit snabbare i Sverige än i omvärlden, men företagens konkurrenskraft har då skyddats av att kronan gradvis blivit allt svagare.
Sedan 1998 har de svenska reallönerna stigit med 1,6 procent per år, enligt Medlingsinstitutet. Men den ökningstakten går knappast att upprätthålla om Konjunkturinstitutet har rätt beträffande den framtida produktiviteten. Istället måste lönerna växa långsammare, åtminstone i reala termer. I annat fall hotas ekonomin av en kostnadskris där konkurrenskraften går förlorad.
Något sådant är varken arbetsgivare eller fack intresserade av. I grunden finns ett samförstånd om att vinstnivån måste upprätthållas, så att företagen är beredda att investera för expansion och att satsa på produktivitetshöjande teknik. Någon annan väg till stigande reallöner finns heller inte.
Därför ska man inte vänta sig att den kommande avtalsrörelsen ändrar så mycket. Det troliga är att parterna inom industrin gör upp om ett ganska lågt löneavtal som sedan sätter ”märke” för större delen av arbetsmarknaden. För närvarande har ingendera sidan att vinna på en större konflikt.
Men löneavtalet kan bli kort, vilket betyder att många stridsfrågor skjuts framåt till kommande avtalsrörelser. Fackliga krav på stora låglönesatsningar går lättare att driva i högkonjunktur och med en snabbt växande ekonomi. Sådant är inte läget idag.