Rätt tänkt vid fel tidpunkt: Men nollränta är bättre än minusränta

Foto: Johan Bryggare

Årets julklapp blir en räntehöjning. I december kommer Riksbanken, med stor sannolikhet, att gå från minusränta upp till nollnivå. Det sker i sista stund, innan konjunkturnedgången sätter stopp för fler höjningar.

Efter fem år med minusränta är det hög tid för ett skifte. Riksbanken flaggade för det i september, då man talade om en räntehöjning mot slutet av året eller i början av nästa år. Nu ges ett tydligare besked: mest sannolikt är reporäntan höjs till noll procent i december.

Nytt är alltså att Riksbanken uttryckligen preciserar både tidpunkt för räntehöjningen och dess exakta storlek. Men egentligen har detta kunnat utläsas ganska väl i tidigare presenterat material. Felet var att många inte trodde på det.

Anledningen var inte så konstig: Riksbanken, som har hållit fast vid minusräntan under en stark högkonjunktur, signalerade att man skulle gå upp till nollränta i en situation där konjunkturen viker. Det stämmer inte med normal penningpolitik där det snarare skulle bli dags att sätta in stimulanser, även om utrymmet för sådant är begränsat.

Redan vid räntebeskedet i september kunde man dock se att det handlade om något annat. Min rubrik här på bloggen var då ”Riksbanken vill bort från minusräntan”. Detta budskap är vad som fortfarande gäller.

Tidpunkten kunde förvisso vara bättre vald. Det är inte bara att konjunkturen är på nedgång, med avtagande tillväxt i ekonomin. Dessutom håller sig inflationen envist under Riksbankens mål. Inflationsförväntningarna, på både kort och lång sikt, är också lägre än målet på 2,0 procent.

Men Riksbanken ser inte tecken på en kommande lågkonjunktur, utan nöjer sig med att tala om övergång från högkonjunktur till ett normalläge. Det är mer optimistiskt än många andra bedömare och kan ändras längre fram. Om konjunkturläget inte hinner drastiskt försämras redan till december hinner det ändå komma en räntehöjning från -0,25 procent till 0,0 procent.

Mer ser det ändå inte ut att bli fråga om. Riksbanken har nu justerat ner sin räntebana för åren 2020-2022, så att det inte ser ut att bli någon ytterligare höjning förrän möjligen i slutet av perioden. Så sent som i somras tänkte man sig däremot flera räntehöjningar upp mot närmare 1,0 procent.

Nu rör det sig alltså om en enstaka räntehöjning upp till nollstrecket, vilket till stor del är av symbolisk karaktär. Det understryks av att Riksbanken ska kombinera höjningen med att även fortsättningsvis köpa statsobligationer, vilket man gör i syfte att hålla ner marknadsräntorna. Här kan man med fog tala om motstridiga signaler.

Ändå är detta begripligt, om man ser det som ett självändamål att komma bort från minusräntan. Riksbanken vill inte medge att detta är syftet, men något annat är ändå svårt att tro. Detta bekräftas också den just framlagda penningpolitiska rapporten där man skriver:

”Sedan början av 2015 har reporäntan varit negativ, samtidigt som Riksbanken har genomfört omfattande köp av statsobligationer. Den negativa reporäntan och köpen av statsobligationer har fungerat väl och fått ett bra genomslag i ekonomin. Men om negativa nominella räntor uppfattas som ett mer permanent tillstånd kan aktörers beteende förändras och negativa effekter uppstå.

Mot denna bakgrund bedömer direktionen att det är lämpligt att i närtid hålla fast vid den penningpolitiska plan som återgavs i den penningpolitiska rapporten i september. Det innebär att nu behålla reporäntan oförändrad på −0,25 procent, och att prognosen liksom i september indikerar att reporäntan mest sannolikt kommer att höjas i december till noll procent.”

Budskapet från Riksbanken kan här knappast missförstås. Man hävdar att minusräntan inte har medfört särskilt stora problem hittills, men har ändå börjat bekymra sig för kritiken från andra håll och över vad som ska hända framöver. Vid ytterligare flera år med minusränta kan det hända sådant som länge har varnats för, till exempel att allmänheten skulle sluta att sätta in pengar på bankkonton.

Hittills har detta inte inträffat, eftersom bankerna har behållit nollränta för sina hushållskunder. Men i Danmark har flera banker aviserat en kommande minusränta på sparkonton och tecken finns att svenska banker är benägna att följa efter.

Efter beskedet från Riksbanken om en kommande räntehöjning till nollnivån borde bankerna kunna avstå från minusräntor för sina hushållskunder. Det betyder i så fall en lättnad för det finansiella systemet, eftersom bankerna annars skulle kunna tappa inlåning från hushållskunder och därmed bli ännu mer beroende av riskfylld marknadsupplåning.

Så nollränta är att föredra framför minusränta, även om skiftet kommer vid en olämplig tidpunkt. Det hindrar inte att Riksbanken kan behöva sänka sin reporänta till minusnivå igen, om konjunkturen kraftigt försvagas och inflationen faller. Den möjligheten måste finnas om ekonomin tillfälligt behöver stabiliseras.

Kortvarig minusränta är dock något annat än om den i det närmaste blir permanent, såsom de senaste fem åren. För ekonomin är det ett onormalt tillstånd som inte ska behöva uppstå igen. Det borde Riksbanken nu ha lärt sig.