Alla vet vi att Sverige är svårt att regera när det finns åtta partier i riksdagen och saknas klara majoriteter. Efter valet 2014 försökte man avhjälpa detta med Decemberöverenskommelsen som inte höll särskilt länge. Efter valet 2018 kom istället Januariavtalet som nu har hamnat i gungning.
I båda fallen har det handlat om att ge minoritetsregeringar en sådan beslutskraft att de ska kunna styra landet. När det nu gäller Januariavtalet så bygger det på en överenskommelse mellan fyra partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – som tillsammans inte har majoritet i riksdagen.
Tanken var ändå att dessa partier skulle kunna bestämma den politiska dagordningen. Det har byggt på att oppositionen – som potentiellt utgör en majoritet – är alltför splittrad för att kunna samlas om gemensamma förslag. Dessutom har riksdagen en beslutsordning när det gäller statsbudgeten som innebär att vinnande förslag är det som samlar flest röster, vilket vanligtvis gynnar en minoritetsregering.
Januariavtalet fungerade i närmare ett år, men gör det inte längre. Vänsterpartiet, som skulle utestängas från inflytande, har lyckats upprätta ett samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna – samt indirekt även med Sverigedemokraterna – om att ta över kommandot.
Först handlade det om regeringens förslag om reformer av Arbetsförmedlingen som utgjorde en del av Januariavtalet, men sedan delvis fick dras tillbaka sedan oppositionen hade hotat med att fälla dem.
Nu rör det sig om oppositionens krav på en omgående ökning av statsbidragen till kommuner och regioner, som ska finansieras bland annat genom att man tar bort två av förslagen i regeringens budget. Det ena gäller sänkta arbetsgivaravgifter, under beteckningen ingångsavdrag, för dem som anställer personer som står långt från arbetsmarknaden. Det andra gäller en ny variant på friåret, numera benämnt som utvecklingstid.
De ekonomiska effekterna av dessa två förslag är omstridda. Men politiskt är de viktiga, såtillvida att ingångsavdraget är en hjärtefråga för Centerpartiet och utvecklingstid har stor betydelse för Miljöpartiet. Båda ingår i Januariavtalet.
Ekonomiskt sett finns ett stort behov av ökade statsbidrag till kommuner och landsting för att de ska kunna upprätthålla sin verksamhet. Men det rör sig främst om ett långsiktigt problem. Brådskan är inte så stor att den motiverar oppositionens krav – som nu tycks vinna majoritet – att frågan ska brytas ut från de ordinarie budgetbesluten.
Anders Knape (M), som är ordförande i Sveriges kommuner och regioner, SKR, har nyligen förklarat att det viktiga är att få tydliga besked om tillskott, men inte tidpunkten när pengar betalas ut. I riksdagen råder dock plötsligt en större brådska och oppositionen, med Moderaterna i spetsen, hävdar att beslut med det snaraste måste tas genom en extra ändringsbudget.
Av allt att döma blir detta också riksdagens beslut inom några veckor. Politiskt innebär detta ett hårt slag mot två av parterna bakom Januariavtalet: Centerpartiet och Miljöpartiet. Samtidigt demonstreras regeringens maktlöshet av att den blir överkörd av oppositionen.
Med detta ligger vägen öppen för ytterligare nederlag, eftersom oppositionen – trots det politiska avståndet mellan Vänsterpartiet och partierna på högerkanten – kan gå samman fler gånger. Januariavtalet förlorar därmed sin kraft och trovärdighet. Det betyder också att regeringen har tappat mycket av förmågan att styra.
Slutsatsen av detta blir dock knappast att fyrpartisamarbetet skulle upphöra eller regeringen skulle avgå. Tvärtom talar det mesta för att man – i brist på bättre alternativ – försöker fortsätta, även i försvagat skick. Men frågan blir vilka förslag som man fortsättningsvis vågar lägga fram, med tanke på att oppositionen ganska enkelt kan fälla dem.
Främst gäller detta vad Januariavtalet säger om reformering av arbetsrätten, däribland utökade undantag från turordningsreglerna vid uppsägning, liksom om en marknadsmässig hyressättning för nya bostäder. I båda fallen har Vänsterpartiet hotat med misstroendeförklaring mot regeringen om den lägger fram sådana förslag. Moderaterna och Kristdemokraterna har samtidigt låtit förstå att de är beredda att välta regeringen så snart chansen ges, oavsett vilken sakfråga det gäller.
Därför lever regeringen farligt: endera kan den tvingas bort eller så kan den upplösas inifrån. Centerpartiet, som har varit drivande ifråga om arbetsrätten och marknadshyrorna, kan knappast acceptera att förslag inte läggs fram – och samma torde gälla för Liberalerna.
Socialdemokraterna ogillar samarbetspartiernas reformkrav, men har hittills uppfyllt Januariavtalet eftersom det utgör en förutsättning för fortsatt regerande. Därför står man nu i en situation som är fylld av dilemman. Någon bättre möjlighet än att fortsätta den inslagna vägen finns dock knappast, även om det innebär att hanka sig fram.
Detta är den politiska delen. Ekonomiskt blir perspektivet delvis ett annat, men även ur den synvinkeln skulle ett reformstopp vara till nackdel. Inte heller är det bra för ekonomin med en regering som är svag och går mot en oviss framtid.
Minst lika betänkligt är dock att partierna inte är överens om spelreglerna när det gäller tunga ekonomiska beslut. Vad oppositionen nu gör är att frångå den ordning för budgetprocessen som det tidigare har rått en relativt bred uppslutning kring. Inget hade ju varit enklare än att vänta några månader med frågan om statsbidragen till kommuner och regioner, eftersom frågan ändå skulle upp i regeringens vårbudget.
Vad som nu sker är förvisso inte det första övertrampet och den nuvarande finansministern Magdalena Andersson gjorde sig skyldig till sådant under sin tid i opposition. Men detta ursäktar inte vad som nu händer, där följden är att Sverige blir ännu svårare att styra – oavsett vem som i framtiden ska utöva makten.
Priset för denna principlöshet kan bli högt, även i ekonomiska termer. Det går inte att idag säga exakt hur stora som följderna blir för de offentliga finanserna eller för Sveriges ekonomi, i form av svagare tillväxt och färre jobb. Men riskerna stiger, på ett sätt som vi alla längre fram tvingas betala för.