Botten i konjunkturen kan redan vara nådd. Men någon snabb vändning är ändå inte att räkna med. Utvecklingen blir dämpad under de närmaste åren.
Prognosmakarna letar febrilt efter ”metkrokar”. Det är termen för när en brant nedåtriktad kurva börjar vända uppåt. Nu har man hittat något sådant att haka tag i.
Konjunkturinstitutets barometer för januari ger hopp om en mer positiv utveckling än på ganska länge. Sedan hösten 2018 har barometerindikatorn, som utgör det sammanvägda konjunkturmåttet, pekat brant nedåt – med ett avbrott förra våren. Men nu ser det ut som om kurvan har börjat vända uppåt.
Tillverkningsindustrin tar täten med en tydlig uppgång, följd av den privata tjänstesektorn, Andra sektorer i ekonomin, såsom byggande och detaljhandel, hänger däremot inte med uppåt. Hushållen förhåller sig också mer avvaktande, åtminstone när det gäller den egna ekonomin.
Bilden är alltså ganska splittrad, men så brukar det vara vid omsvängningar i konjunkturen. I en exportinriktad ekonomi som den svenska är det vanligt att industrin tar steget före andra branscher, oavsett om det vänder uppåt eller nedåt.
Denna gång handlar det dock endast om förväntningar, inte om vad som hittills har hänt. Industriföretagen har ännu inte upplevt bättre tider, tvärtom går det fortfarande ganska knackigt. Men deras förväntningar och planer har ändå svängt i positiv riktning, liksom de i viss utsträckning har gjort även inom tjänstesektorn.
En hel del talar för en mer optimistisk bedömning än tidigare:
Handelsavtalet mellan USA och Kina gör det sannolikt att konflikten mellan de två länderna för närvarande är på väg att dämpas. Mycket återstår visserligen, men det verkar inte troligt att president Donald Trump vill dra igång ett handelskrig under valåret 2020.
Brexit ser nu ut att bli av (vilket inte är positivt), i ordnade former. Premiärminister Boris Johnsons valframgång gör det lättare för Storbritannien att lämna EU utan stora konflikter. Det är i alla fall bättre än fortsatt dödläge, där det drivs fram en hård Brexit.
Krisen i Mellanöstern tycks för tillfället inte leda till öppet krig mellan USA och Iran, även om risker kvarstår. Det betyder ändå att världsmarknadspriset på olja kan förbli någorlunda stabilt och att chockhöjningar inte är aktuella.
Men den största källan till oro kring ekonomin gäller för tillfället något helt annat: coronaviruset från Kina. Farsoten har medför starka reaktioner på kinesiska och asiatiska aktiebörser, där man fruktar en brant nedgång i ekonomin.
Kinas allt tyngre roll i den globala ekonomin betyder också att störningarna kan sträcka sig betydligt längre, alltså även till andra delar av världen. Det räcker att den kinesiska produktionen på viktiga områden stryps för att bristsituationer ska kunna uppstå, till exempel när det gäller elektroniska komponenter.
Bortfall av efterfrågan från Kina skulle också bli kännbar för många internationella företag som har en stor del av sin export riktad dit. Det kan gälla tyska biltillverkare och franska producenter av lyxvaror – för att nämna två exempel. Men även svenska företag kan tappa affärer.
I de mest hotfulla scenarierna skulle hela världsekonomin dras med i en nedgång, om corunaviruset ger upphov till en internationell pandemi. Men ännu är det alldeles för tidigt att dra sådana slutsatser. Liknande faror har målats vid tidigare farsoter från Kina, men utan att de hittills blivit verklighet.
Erfarenheten från liknande händelser pekar snarare mot att effekten på världsekonomin blir tillfällig och ganska marginell. Förutom i direkt drabbade länder brukar de ekonomiska följderna ganska snabbt blåsa förbi. Men det förutsätter att smittspridningen kan begränsas, både geografiskt och beträffande antalet sjukdomsfall.
Som helhet ser läget för världsekonomin någorlunda stabilt ut. Internationella valutafonden, IMF, spår i en färsk prognos att den globala BNP-ökningen blir 3,3 procent i år och 3,4 procent nästa år, mot 2,9 procent under förra året. Det är inga lysande siffror och prognosen innebär till och med en viss nedrevidering, men en vändning tycks det ändå vara på väg.
För Sveriges del blir 2020 ett svagt år, enligt så gott som samstämmiga konjunkturbedömare. På onsdagen kom Nordea med prognosen att årets BNP-ökning blir 1,1 procent, vilket ligger i linje med vad många redan har sagt. Ytterligheterna företräds av Handelsbanken som talar om 0,7 procent och Swedbank som räknar med 1,4 procent.
Nästa år blir dock bättre, enligt nästan samtliga prognosmakare. Nordea är i topp med en BNP-ökning på 1,9 procent och de flesta ligger strax därunder. Oavsett vem av dem som får mest rätt, skulle det betyda att konjunkturen åter är på väg uppåt.
Men omsvängningen måste i så fall komma tidigare, alltså under 2020, även om det dröjer innan den får kraft. Sverige visar också upp flera styrketecken, även i den inhemska ekonomin. Till dem hör att sysselsättningen fortfarande ökar, att bostadspriserna har börjat stiga igen efter en tidigare svacka, liksom att börsen hittills har gått starkt.
Om man ska oroa sig för något så är det tendenserna till överhettning på vissa områden, snarare än den svaga konjunkturen. De låga räntorna, både i Sverige och internationellt, medför risker att finansmarknaderna går alltför starkt. Liknande gäller för priserna på kommersiella fastigheter.
När riksdagens finansutskott i tisdags höll utfrågning om den finansiella stabiliteten så rådde stor enighet. Riksbankschefen Stefan Ingves, Finansinspektionens chef Erik Thedéen och Riksgäldschefen Hans Lindblad varnade alla för vad de låga räntorna kan föra med sig.
Farorna gäller övervärdering av tillgångar och ohållbar skuldsättning, liksom ett generellt ökat risktagande i jakt på avkastning. Följden kan bli finansiella bubblor som sedan, förr eller senare, spricker. ”Nu byggs nästa kris?”, var rubriken på en av bilderna i Hans Lindblads presentation,
Mer specifikt finns problem för pensionsfonder, till följd av de extremt låga räntorna. Vid flera gånger under utfrågningen framhölls att framtidens pensionsnivåer kan bli väsentligt lägre än vad som tidigare har ställts i utsikt. Skälet är den låga avkastningen på tillgångar som, enligt gällande placeringsregler, måste ligga i räntepapper.
Här finns åtskilligt som behöver komma upp till diskussion. Den låga inflationen i Sverige och många andra länder pekar mot att de låga räntorna har kommit för att stanna, oavsett att Riksbanken nu har gått från minusränta till nollränta. En del av de problem som lyftes fram vid finansutskottets utfrågning är därför svåra att helt undgå, även om fler motåtgärder sätts in.
Men någon gång i framtiden kan perioden med låga räntor få ett plötsligt slut. Följderna skulle i så fall bli omskakande och troligtvis leda till en djup finanskris. Hur ska vi, i Sverige och globalt, kunna förebygga en sådan situation?