Regeringens budget ger litet eller mycket pengar till alla arbetande och pensionärer. Reformutrymmet räcker även till ökade utgifter. Men förlorare är klimatet där det blir svårt att nå upp till de EU-mål som är uppsatta till 2030.
Ett reformutrymme på 60 miljarder kronor, vilket är vad regeringen har bestämt sig för, räcker till ganska mycket. Budgeten inrymmer både skattesänkningar och höjda statliga utgifter, framför allt beträffande försvar och säkerhet. Men där finns också utblickar framåt emot en tioårig grundskola och ett utökat högkostnadsskydd i tandvården för äldre.
Skattesänkningarna motiveras till viss del av behovet av ökad köpkraft hos hushållen efter de senaste årens stora sänkningar av realinkomsterna. Dessa ska nu motverkas med ett nytt jobbskatteavdrag till yrkesarbetande och lägre skatt för pensionärer. Med liknande argument vill regeringen också minska skatten på bensin och diesel, även om det kombineras med ett större tillskott av biobränsle i drivmedlen.
Men sänkta skatter är inte bara konjunkturpolitik. Lägre skatter betyder också att högre inkomsttagare gynnas mer än lägre, beroende på att den högsta gränsen för jobbskatteavdraget avskaffas. Dessutom flyttas brytpunkten för den statliga inkomstskatten uppåt i inkomstskalan, i takt med inflationen. Båda dessa förändringar innebär ett rimligt återställande av tidigare skattebeslut, men med höginkomsttagare som vinnare.
Fördelningspolitiska invändningar kan riktas även mot slopandet av skatten på ISK-sparande upp till 150 000 kronor. De flesta svenskar har inte ett finansiellt sparande som når upp till den nivån, även om syftet med skattebefrielsen är att fler ska kunna nå dit. Men ännu färre har ett sparande på 300 000 kronor, som ska bli övre gränsen för skattefrihet under 2026. Det är lätt att se detta som en fördel till redan gynnade, även om syftet är att uppmuntra ett större privat sparande.
Lägre skatt på drivmedel har inte sådana fördelningspolitiska komplikationer. Men problemet är i stället att bilanvändningen riskerar att öka när den av klimatskäl i stället borde dras ner. Samma kan sägas om regeringens förslag om slopandet av flygskatten, som visserligen är illa konstruerad men ändå motverkar klimatnegativa flygresor. Att ta bort flygskatten utan att genast ersätta den med någon annan åtgärd går inte väl ihop med en aktiv klimatpolitik.
Vindkraft är det energislag som borde ha de bästa förutsättningarna inför de närmaste åren. Där sätter nu regeringen av pengar till att stöda kommuner som behöver hjälp med utbyggnaden, men höjer samtidigt fastighetsskatten för vindkraftsverk så att en del tas tillbaka. Dessutom tycks det inte vara aktuellt med någon ändring beträffande regeringens nej till att bidra när det gäller kostnaderna för havsbaserad vindkraft.
Regeringen kan få kritik för sin fördelningspolitik och klimatpolitik, men åtgärderna i budgeten har andra viktiga syften såsom att driva fram en ökad arbetsvilja och bidra till en snabbare tillväxt i ekonomin. I detta ingår även att främja investeringar, forskning och innovationer, liksom att bygga ut och underhålla infrastruktur. Allt detta är angeläget, men har länge i alltför hög grad försummats.
I budgeten finns dock annat som är svårare att försvara, åtminstone med ekonomiska argument. Det gäller förslaget att lägga stora pengar på att förmå utlänningar i Sverige att återutvandra till sina tidigare hemländer, trots att en expertutredning nyligen har avrått från denna åtgärd som verkningslös. På motsvarande sätt har regeringen tidigare satt upp en inkomstgräns för invandrad arbetskraft som man ytterligare vill höja, trots att många invandrare med lägre inkomster gör värdefulla insatser på svenska arbetsplatser.
Bakom åtgärder av detta slag skymtas en fördomsfull inställning till utländsk arbetskraft och en brist på insikt om hur ekonomin faktiskt fungerar. Regeringen borde inte låta sig styras av sådant, även om det därmed blir enklare att samla en riksdagsmajoritet (inklusive Sverigedemokraterna) bakom budgeten.
I höst kommer regeringens budget att antas av riksdagen, även om oppositionen går starkt emot. Något samlat röd-grönt alternativ är dessutom inte att räkna med. I stället blir det fråga om en förhandsfäktning inför kommande valrörelse, där budgeten visar vad regeringen vill göra och troligtvis vill upprepa även nästa mandatperiod.