Kriget mellan Iran och USA kan bli långvarigt och riskerar i så fall att få allvarliga effekter för den globala ekonomin. Det bästa för världen skulle vara om president Donald Trump utropar sig till segrare och drar tillbaka sina stridskrafter. I annat fall måste man räkna med en gradvis upptrappning med allt större förstörelse och varaktigt högre priser på olja och gas, liksom på produkter som konstgödsel och därmed även på livsmedel.
Kriget får stora humanitära följder i de närmast berörda länderna i Mellanöstern. Men vid ett utdraget krig så kan de ekonomiska skadorna bli mer utbredda även i andra delar av världen. Risken finns att den globala ekonomin råkar in i en stagflation, alltså en kombination av hög inflation och låg tillväxt som är mycket svår att bekämpa.
Där har dock världen ännu inte hamnat när kriget nu har pågått i tre veckor. Men så här långt har ingen av parterna, i första hand USA och Iran samt Israel, visat på någon väg ut ur striderna. Tvärtom pågår det en snabb upptrappning som gör det mer komplicerat att hitta en fredlig lösning.
Ifall det snart skulle gå att få ett slut på kriget, så behöver de ekonomiska följderna inte behöva bli katastrofala. Helt annorlunda blir det däremot ifall kriget medför en utslagning av infrastruktur som innebär att det tar flera år att återuppbygga utvinning och distributionsvägar. Situationen blir också värre om det uppstår ett utökat flyktingproblem i Libanon som betyder att Israel även i fortsättningen skulle känna sig hotat.
Omvärlden, liksom närmaste berörda länderna, har anledning till oro. Det kommer fram genom bekymrade uttalanden från centralbanker som i brist på fungerande alternativ låter sina styrräntor ligga oförändrade, men håller sig beredda att vid behov sätta in åtgärder. Under de senaste dagarna har detta gällt amerikanska Federal Reserve liksom Europeiska centralbanken och flera andra.
Till dessa hör svenska Riksbanken som på torsdagen gav beskedet att man håller styrräntan oförändrad på 1,75 procent, men förklarade sig beredd att snabbt reagera så snart som läget motiverar detta. När detta skulle kunna ske var dock för tillfället inte möjligt att säga. Inte heller kunde man ange om det i första hand skulle behövas en höjning eller sänkning av räntan.
Men av riksbankschefen Erik Thedéens resonemang att döma är det dock en räntehöjning som skulle ligga närmast till hands. Om priserna skulle stiga kraftigt, i likhet med vad som skedde för några år sedan, så har Riksbanken en skyldighet att försvara sitt uppsatta inflationsmål på 2,0 procent. Det gäller även om Sveriges ekonomi samtidigt har råkat in i recession där tillväxten har upphört och arbetslösheten skjuter i höjden.
Andra centralbankschefer skulle troligtvis uttrycka sig på liknande sätt. För ECB är det uppenbart, med tanke på den strikta formuleringen av dess inflationsmål. Men även Federal Reserve hamnar i samma hörn, trots att dess målsättning är att både upprätthålla låg inflation och en stabil tillväxt i ekonomin. Möjligen blir tolkningen något annorlunda med den av president Trump nominerade nye Fed-ordföranden Kevin Warsh, men skillnaden blir troligen inte så dramatisk.
Faran för stagflation innebär därmed att de ledande centralbankerna, liksom Riksbanken, väljer att i första hand bekämpa en hög inflation, även till priset av en stagnation i ekonomin. Det beror på att samhällskostnaderna som följer av snabba prisstegringar uppfattas som större än effekterna av en utebliven tillväxt. Ju längre man väntar med att ta itu med den höga inflationen, desto mer tvingas man sedan höja räntorna – med påföljd att nedgången i ekonomin ytterligare förvärras.
I Sveriges fall tillkommer dessutom att vi har en flytande krona som mycket snabbt kan tappa i värde mot andra valutor, med påföljd att inflationen tar ytterligare fart. Riksbanken har små möjligheter att påverka kronkursen, även om man höjer styrräntan. I stället riskerar det att uppstå en instabil situation där det internationella förtroendet för den svenska ekonomin försvagas, i likhet med vad som hände under 1990-talskrisen.
Sverige har alltså mycket att förlora på en global ekonomisk kris av det slag som kan uppstå till följd av kriget i Mellanöstern. Riksbanken har därför anledning att upprätthålla en beredskap och samma gäller regeringen och riksdagen. Under valåret 2026 kan svenskarna tvingas bli påminda om att vi lever i ett ekonomiskt sårbart land, där mycket av villkoren bestäms utanför våra gränser.