Kriget mellan USA och Iran har pågått i drygt två veckor och visar inga tecken på att ta slut. Amerikanskt flyg bombar nu den iranska ön Kharg som en vedergällning mot den iranska blockaden av Hormuzsundet. Priserna på olja och gas skjuter i höjden, på ett sätt som ökar oron i världsekonomin.
Vad som hotar är framför allt en svagare global tillväxt och högre inflation. Det gäller inte enbart i de krigförande länderna, utan även bland dem som köper olja och gas från Iran och staterna längs Persiska viken. Drabbade är framför allt Asien och Afrika, men även Europa.
Runt hela världen får man dock räkna med högre marknadspriser på olja och gas, vilket slår mot ekonomin i alla länder som är beroende av import – oavsett var i världen de befinner sig. Det kompenseras inte av de vinster som uppstår i exportländerna, såsom Ryssland eller Norge.
Ännu är det för tidigt att avgöra om de stigande priserna på olja och gas ska leda till en bred inflation, i likhet med vad som uppstod tidigare under 2020-talet efter den globala pandemin och Rysslands angrepp mot Ukraina. Men Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson är inte den enda som redan har tvingats justera ner BNP-prognosen för 2026 och bereda sig på fler nedskrivningar.
De flesta centralbanker, däribland Riksbanken, avvaktar ännu så länge. Man drar sig för tidiga räntehöjningar som skulle ytterliga dämpa tillväxten i ekonomin och ändå ha begränsad effekt genom att sänka inflationen. Men om det visar sig nödvändigt så är alla beredda att med kraft försvara sina inflationsmål, snarare än att stimulera efterfrågan i ekonomin.
Ingen vill ännu en gång komma för sent med motåtgärder, såsom man gjorde vid början av 2020-talet. Därför blir prisutvecklingen under det närmaste halvåret avgörande: om priserna på olja och gas fortsätter upp under den tiden så är centralbankerna beredda att början med räntehöjningar under hösten, innan det är för sent.
I så fall väntar också ett bakslag för konjunkturen i många länder, beroende på både svagare inhemsk konsumtion och dämpad utrikeshandel. De exportberoende länderna i Europa, däribland Sverige, ligger då illa till. Men liknande kan sägas om många av länderna i Asien, däribland Kina och Vietnam.
Situationen blir inte enklare av att USA sätter upp hinder för andra länders export, framför allt genom godtyckligt satta tullar. Sådana ensidiga åtgärder får man vara beredd på under åtminstone de kommande två och ett halvt åren och litet till, alltså vad som återstår av Donald Trumps mandattid som president. Och faran finns förstås att han efterträdare – vem det nu blir – prövar likande grepp.
USA kommer visserligen lindrigare undan en oljekris än många andra länder, eftersom man i huvudsak klarar sig med egen produktion. Men inte ens världens största land kommer skadefri igenom en global ekonomisk nedgång, särskilt som man får man vara beredd på finansiella störningar. Amerikanska räntor kommer att skjuta i höjden, även om Trump vill tvinga Federal Reserve till sänkningar.
Donald Trumps hantering av ekonomin utgör i sig en riskfaktor genom hans impulser och oberäknelighet. Det gäller både för amerikanska allmänheten liksom för hela omvärlden, som alla tvingas vara beredda på plötsliga utspel som trotsar befintliga regler och där tidigare överenskommelser inte längre gäller. Inget talar för att detta beteende har upphört.
Därför finns en ständig fara för nya kriser kring USA där upprinnelsen kan vara politiska eller militära konflikter, likaväl som ekonomiska. Sverige har hittills kommit lindrigt undan, medan grannländer som Danmark (Grönland) och Norge (Nobels fredspris) däremot kommit i skottgluggen.
Det hindrar inte att USA under Trump har reagerat mot tyranner som Nicolás Maduro i Venezuela eller Ali Hossini Khamenei i Iran, men då har man gjort det med metoder som kidnappning och mord. Syftet har inte varit att upprätta demokrati eller marknadsekonomi, utan istället att sätta upp nya auktoritära och korrupta ledare som kan kontrolleras från USA.
Världen har under de senaste åren blivit farligare än förr. Det beror inte enbart på Trump, men också i hög grad genom ledare som Vladimir Putin i Ryssland och Xi Jinping i Kina. Det visas genom den hänsynslösa ryska invasionen av Ukraina och det ständiga kinesiska hotet mot Taiwan.
Europeiska ledare har svårt att hålla måttet i en så brutal miljö. Men kan detta i bästa fall kompenseras genom en ökad samverkan inom EU och Nato. Utan en utökad samverkan av det slaget står Europa utan tillräckligt starka försvarare för sina intressen.