Ingen kommer undan politiken, sjöng Marie Bergman till text av Ola Magnell. Det är en sanning som alltjämt gäller. Men nu handlar om varför den globala konjunkturen sviktar mer än nödvändigt.
Tecknen på en svagare konjunktur blir allt fler. I dag, tisdag, kom SEB:s ekonomer med nedjusterad prognos, igår var det Internationella valutafonden, IMF, som också gjorde det.
Egentligen är det inte så konstigt, även om särskilt vi i Sverige har blivit ganska ovana. Efter närmare tio år av relativt stadig tillväxt kan det verka som om svängningarna i ekonomin skulle ha försvunnit. Men så är det inte, tvärtom tillhör konjunkturnedgångar det normala.
Än så länge är prognoserna inte så skakande. IMF spår att tillväxten i världsekonomin går ner till 3,5 procent i år och 3,6 procent under nästa år. Det rör sig om en nedjustering med tiondelar.
Men att Europa tappar tempo beror delvis på politisk osäkerhet. I Frankrike handlar det om protester från de ”gula västarna” mot president Macrons ekonomiska politik. I Storbritannien gäller det Brexit, som ingen ännu vet vart det tar vägen. I Italien råder oro kring den högerpopulistiska regeringens hantering av de offentliga finanserna.
Liknande gäller USA, men där rör det sig om president Trumps stängning av statsapparaten som börjar få allt tydligare ekonomiska följder. Handelskriget med Kina har satts i vänteläge till i mars, men finns också med som en orosfaktor.
Kinas ledare har vant sig vid snabb tillväxt. Men nu går det långsammare, vilket de försöker avhjälpa med kraftiga stimulanser. Det fungerar för stunden, men innebär samtidigt att skuldsättningen stiger. Riskerna för en finansiell bubbla ökar, vilket kan hota hela världsekonomin.
På andra håll får man räkna med att väntade åtstramningar uteblir. USA:s centralbank Federal Reserve har tidigare gått i täten med räntehöjningar, till Donald Trumps stora förtret. Men nu räknar SEB-ekonomerna att det endast blir en enda höjning i år och att styrräntan sedan stannar på måttliga 2,75 procent.
Europeiska centralbanken låter, enligt SEB, styrräntan ligga stilla på nollstrecket ända fram till andra halvåret 2020. För Sveriges del tror man med att Riksbanken höjer mycket långsamt: en gång nästa höst och sedan en enda gång under 2020, så att reporäntan då kommer upp till blygsamma 0,25 procent.
I Sverige ser det istället ut som om finanspolitiken kommer att bli mer expansiv. Tre lager av beslut läggs nu ovanpå varandra: först den budget från Moderaterna och Kristdemokraterna som riksdagen redan har antagit för 2019, sedan fyrpartiuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet.
Nu kommer ovanpå detta vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet har tagit med i regeringsdeklarationen, utöver fyrpartiuppgörelsen. Det rör sig om ett antal återställare från övergångsbudgeten som riksdagen fällde i december, men vilka nu kommer tillbaka.
Sammantaget bäddar detta för en kraftig stimulanspolitik under 2019. Det sammanfaller visserligen med att konjunkturen försvagas, men lär ändå inte kunna hindra att bostadsbyggandet krymper eller att investeringarna ökar långsammare.
Konjunkturavmattningen kommer ändå till Sverige, även om den kan mildras något. Viktigare är dock hur den svenska ekonomin ska utvecklas under de följande åren, då det reformprogram som ligger i fyrpartiöverenskommelsen ska genomföras.
Klarar regeringen detta, även om det blir lågkonjunktur med stigande arbetslöshet? Eller blir det istället en ursäkt att avstå från sådant som överenskommits?
Svaren är inte givna på förhand: det finns inga möjligheter att linjera upp exakt vad som ska hända över en hel mandatperiod. Just nu bestämmer politiken, men i längden blir det ändå till stor del ekonomin som styr.