Den 23 februari går Tyskland till val. Tidigare har tyska val ibland – måhända något överdrivet – beskrivits som ödesval. Men denna gång är det verkligen fallet. Valutgången kommer att betyda oerhört mycket för Tysklands och EU:s ekonomier. Även Sverige kommer att påverkas av den framtida ekonomiska utvecklingen i vårt södra grannland, skriver Tysklandsexperten Hubert Fromlet i en gästkolumn.
Komplicerat utgångsläge
Utgångsläget inför förbundsdagsvalet hade kunnat vara bättre. Som det ser ut idag, blir konservativ-liberala CDU/CSU det klart största partiet – men inte tillräckligt stort för att kunna styra på egen hand. Om CDU/CSU avstår från att regera med högerradikala AfD – vilket kanslerkandidaten Friedrich Merz och CSU-chefen Markus Söder framfört upprepade gånger – återstår matematisk högst sannolikt enbart en koalition med Socialdemokraterna (SPD) eller med miljöpartiet De Gröna. För närvarande ligger CDU/CSU i opinionsmätningarna på 30 procent och SPD samt De Gröna på 15 procent vardera (se på tyska: https://www.forschungsgruppe.de/Startseite/). Någon minoritetsregering verkar inte ligga i korten.
Socialdemokraterna och De Gröna har dock blivit tydligt vingklippta som regeringspartier i den snart avslutade och mestadels misslyckade trafikljuskoalitionen. Dessutom har inte heller Merz agerat särskilt strategiskt, när han nyligen accepterade ett tillfälligt parlamentariskt stöd av AfD i den häftigt omdiskuterade migrationsfrågan. Det irriterade CDU/CSU:s två potentiella koalitionspartier på ett onödigt sätt och avlägsnade samtidigt fokus från CDU/CSU:s ofta förmodade kärnkompetens – den ekonomiska politiken.
Förmodligen kommer unionspartierna nu åter att fokusera på den krisdrabbade tyska ekonomin som verkligen är i stort behov av långtgående strukturella reformer. En del nödvändiga åtgärder har redan aviserats i CDU:s valprogram såsom skattesänkningar för hushåll och företag, lägre energikostnader, reducerad byråkrati, satsningar på utbildning och forskning samt innovationer – områden som också socialdemokrater och miljöpartister rent principiellt vill lägga mycket vikt på och som troligen borde framstå som tämligen oproblematiska att enas om i de kommande koalitionsförhandlingarna. Men det finns också områden med långtgående kompromissbehov eller påtaglig risk för totalt avslag hos någon koalitionsförhandlare.
Det tål att förtydligas att CDU/CSU måste hitta en tillräckligt stor demokratisk koalitionspartner, vilket de av unionen teoretiskt klart prioriterade liberalerna i FDP storleksmässigt inte kommer att klara. Idag är det till och med osäkert om FDP överhuvudtaget kommer att bemästra 5-procentspärren.
Allt detta leder – trots existerande svårigheter i vissa sakfrågor och på relationsnivå – fram till slutsatsen att en stor koalition med CDU/CSU och SPD rimligen kvarstår som det mest sannolika regeringsalternativet. Jag frågar mig ändå hur en sådan regeringskonstellation ska kunna fungera med Friedrich Merz och nuvarande SPD-förbundskansler Olaf Scholz som frontfigurer med tanke på deras ömsesidigt dåliga personkemi. Kanske blir till sist på så vis att Socialdemokraterna skickar fram sin mer flexibla ordförande Lars Klingbeil som främsta företrädare och ny vice förbundskansler.
Mycket står på spel
Det ter sig inte särskilt svårt att förklara, varför det stundande förbundsdagsvalet är ett ödesval. För det första gäller det att förhindra att AfD nu i förbundsdagsvalet kommer att hamna på en ännu högre andel än dagens 20 procent – och på något längre sikt att verka för en tydligt svagare procentandel genom en framgångsrik regeringspolitik – vilket har utlovats av både Friedrich Merz och hans bayerska CSU-ordförandekollega Markus Söder.
Men det ter sig inte särskilt lätt att få den anemiska tyska ekonomin åter på rätt kurs. Om vi nu räknar med en stor koalition mellan CDU/CSU och SPD som det mest sannolika regeringsalternativet, kan det handla om – grovt skattat – kanske tre fjärdedelar av reform- och förändringsplanerna som man förhållandevis oproblematiskt skulle kunna komma överens om. När det gäller den återstående fjärdedelen – som innehåller bland annat CDU/CSU:s avsikt att införa hårdare regler för socialhjälpen och SPD:s intention att lansera en så kallad statligt men också privat finansierad Tyskland-fond (”Deutschlandfond”) för olika typer av framtidsinvesteringar, elproduktion och bostadsbyggande – kan det bli komplicerat att komma fram till ömsesidigt acceptabla kompromisser.
Gör man inte det, så ser det illa ut för Tyskland, med föga konkreta utsikter att kunna lyfta från den för närvarande knappt 0,5-procentiga potentiella BNP-tillväxten. Ett sådant misslyckande skulle också framstå som synligt negativt för Sverige och EU i sin helhet.
Det betyder med andra ord att den kommande regeringskoalitionen borde vara dömd att lyckas.
En klart förbättrad ekonomisk och institutionell tysk strukturpolitik med trendmässigt bättre BNP-tillväxt skulle också kunna visa sig direkt positivt för Sveriges export till sin största handelspartner. Den skulle i viss mån även ge indirekt positivt för svensk export genom ett visst tillväxtlyft med ökad importförmåga som tysk reformpolitik skulle kunna ge till andra EU-länder och exempelvis Storbritannien, Norge samt Schweiz. Positiva psykologiska tillväxteffekter icke att förglömma.
Hur som helst, det är ingen överdrift att se Tyskland de facto stå inför ett ödesval!
Hubert Fromlet
Affilierad professor vid Linnéuniversitetet & Senior advisor vid Tysk-Svenska Handelskammaren.