I natt blev ett nytt avtal klart mellan fack och arbetsgivare i industrin. Överenskommelsen innebär att lönerna ska stiga med 3,4 procent i år och 3,0 procent under nästa år. Med detta verkar fackets representanter nöjda, medan arbetsgivarna tycks mer bekymrade.
Det gällande avtalet löpte ut vid midnatten mellan måndag och tisdag. Därefter tog det drygt en timme innan ett nytt industriavtal kunde presenteras. Avtalet ska gälla i två år, från den 1 april 2025 till den 31 mars 2027.
Med detta avtal verkar industrifacken nöjda, eftersom lönenivån stiger tillräckligt mycket för att reallönerna ska kunna öka under de närmaste åren. Förutsättningen är då att Riksbanken ska klara att hålla inflationen kring målet på 2,0 procent.
Arbetsgivarna tycks däremot oroade över företagens konkurrenskraft och de varnar för att jobb kan gå förlorade. Ändå accepterades avtalet, till stor del beroende på att det garanterar arbetsfred för två år framåt – detta i en värld som annars är mycket osäker.
Avtalsnivån var dock inte särskilt överraskande, eftersom den höll sig ungefär på den nivå som hade förutsetts av Riksbanken och bankernas ekonomer. Vad detta medför för Sveriges ekonomi beror sedan på hur de svenska hushållen vill använda pengarna. Om de konsumerar mer så bidrar det till att lyfta ekonomin, medan ett utökat sparande i stället kan betyda att lågkonjunkturen blir mer långvarig.
Exportföretagen kan känna att deras marginaler pressas, särskilt som kronan har kommit in i en period där växelkursen mot andra valutor stärks. Skälet är också att USA sätter in tullar mot svenska produkter, däribland personbilar. Faran är att vi står inför ett handelskrig där EU svarar med liknande åtgärder, vilka sedan följs av ytterligare amerikanska restriktioner. Följden blir att alla görs till förlorare.
Svenska löneavtalen kan dock inte bestämmas utifrån sådana riskscenarier, utan måste utgå från en mer normal situation. Om världsekonomin råkar in i en djup kris till följd av amerikansk protektionism, så måste ett sådant extremläge hanteras längre fram. I detta ingår att den svenska hemmamarknaden behöver hållas i gång, liksom att exportföretagen måste vända sig till nya marknader i andra delar av världen.
Fler branscher än industrin berörs dock i hög grad av det nu ingångna avtalet, eftersom löneutvecklingen i detta ska fungera som normerande för hela arbetsmarknaden. ”Märket” på 3,4 procent respektive 3,0 procent kommer att gälla även för handeln och den privata tjänstesektorn, liksom för den offentliga sektorn. Det innebär också att produktiviteten på dessa områden behöver komma i närheten av industrins.
Kraven kan därmed bli större på rationaliseringar, såvida inte företagen ska behöva krympa sina marginaler. I den offentliga sektorn finns också risken att kostnadspressen ökar, vilket kan tvinga fram besparingar i personalkrävande verksamheter – ifall inte skatterna ska behöva höjas.
De offentliganställdas löneökningar kan dock inte hållas tillbaka, eftersom följden då blir förvärrade rekryteringsproblem för vård, skola och omsorg. Kvalitetsförsämringar drabbar då även användarna av offentliga tjänster.
Industriavtalet måste alltså utformas med tanke på hela arbetsmarknadens behov. Avtalet utgör en grundbult för samhällsekonomin, vilket lägger stort ansvar hos de avtalsslutande parterna. Hittills har denna ordning fungerat väl och förhoppningsvis gäller samma även den här gången. Ett bättre sätt att bestämma lönerna än det nuvarande är inte lätt att hitta.