OECD har just kommit med sin bedömning av Sveriges ekonomi. Det händer ungefär vartannat år och rapporten brukar leda till diskussion. Denna gäller det framför allt om bostadsmarknaden och skolan.
Men det finns anledning att börja med den allmänna bedömningen av ekonomin. För några veckor sedan skrev OECD ner sin globala prognos för 2019 och 2020. Nu väntas världens BNP öka litet långsammare än man ansåg i november.
Det bekymmersamma var dock att en mycket snabbare inbromsning förutspåddes för Europa.
För euroländerna rör det sig i år om en närmast halverad tillväxt, ner till 1,0 procent. Tysklands BNP väntas öka med endast 0,7 procent och Italiens BNP krympa med -0,2 procent. Även för Storbritannien, med mjuk Brexit, nästan halveras BNP-ökningen till 0,8 procent under 2019.
Året därefter väntas utvecklingen i dessa länder, som tillhör Sveriges främsta handelspartner, bli endast aningen bättre.
I det läget får man vara relativt tillfreds med att OECD:s nya bedömning beträffande Sverige är en BNP-ökning med 1,6 procent under 2019 och 1,7 procent under 2020. Det innebär en dämpning jämfört med tidigare år, men ändå inte så kraftig.
Samtidigt pekar OECD på flera risker som skulle betyda Sveriges ekonomi går svagare. Farligast skulle vara en global finanskris, där de svenska bankerna får svårt att finansiera sig på de internationella marknaderna. Även ett globalt handelskrig skulle utgöra ett allvarligt hot för Sverige, som är ett utpräglat exportland. En hård Brexit – brittiskt EU-utträde utan avtal – är också en riskfaktor, om än inte lika ödesdiger för svensk del.
Ingen av dessa faror är dock något som Sverige kan påverka. Det enda vi kan göra är att hålla den egna ekonomin i god balans och se till att den är så robust som möjligt.
De råd i det avseendet som ges från OECD är att regeringen ska stå fast vid en relativt stram finanspolitik med överskott i de offentliga finanserna, liksom att Riksbanken ska gå vidare med försiktiga räntehöjningar. Detta är förutsatt att konjunkturutsikterna blir ungefär som väntas, inte i det fall som de drastiskt skulle försämras.
Men det finns också ett inhemskt hot som OECD pekar på: det gäller faran för en bostadskrasch, alltså ett stort prisras för villor och bostadsrätter. Resonemanget utgår att de svenska bostadspriserna har stigit kraftigt på senare år, samtidigt som hushållens skuldsättning har ökat väsentligt. I flera andra länder har motsvarande situation lett till stora bakslag, inte enbart på bostadsmarknaden utan också för ekonomin som helhet.
Här är det svårt att veta om OECD har rätt, eftersom den svenska bostadsmarknaden delvis skiljer sig från andra länders. En avmattning av prisutvecklingen har redan påbörjats, men den behöver inte bli en krasch. Men riskerna ska ändå inte avfärdas, särskilt om man beaktar OECD:s reformförslag när gäller bostäderna som på kort sikt skulle kunna punktera marknaden.
Vad OECD föreslår är inga nyheter, utan tvärtom viktiga reformer som alltför länge har fått vänta. Främst gäller det en gradvis avtrappning av avdragsrätten för bostadsräntor, en successiv avreglering av hyresmarknaden och en höjning av skatteuttaget på bostäder. Allt detta kan motiveras ekonomiskt, men skulle tillsammans kunna ställa till med en kris om genomförandet går för snabbt.
Faran ska dock inte överdrivas, eftersom det rör sig om politiskt känsliga reformer som hittills har varit svårt att vinna gehör. Risken är nog större att alltför litet görs och att bostadsmarknaden istället får fortsätta att fungera lika illa som hittills. Även detta kan ses som en kris, men där det handlar om tilltagande bostadsbrist, ineffektiv användning av bostadsbeståndet och alltför litet byggande i förhållande till behoven.
Nytt från OECD är däremot att man denna gång tar ett djupare grepp om den svenska skolan. Där har man visserligen slagit larm tidigare, framför allt genom de så kallade Pisa-rapporterna där skolresultaten jämförs mellan OECD-länder. För Sveriges del har utfallet blivit allt dystrare, tills en viss förbättring relativt nyligen började skönjas.
Nu går OECD mer direkt in på vad man anser vara problemen. Det blir en hård kritik av de privatiserings -och valfrihetsreformer som genomdrevs främst på 1990-talet, framför allt vad gäller deras utformning. Enligt OECD har de bidragit till ökade socioekonomiska skillnader mellan olika skolor, vilket totalt sett medfört lägre skolresultat.
I rapporten finns flera förslag som syftar till att jämna ut dessa skillnader, bland annat att lotta ut platser i populära friskolor eller kvotera mellan elever med olika social bakgrund. Det föreslås också att statliga styrningen av skolan ska stärkas och mer resurser ska riktas till skolor i underprivilegierade områden. Lärarnas roll ska samtidigt stärkas, både löne- och karriärmässigt.
Det här är sådant som borde väcka debatt! Det gäller både från ekonomisk utgångspunkt, där utbildning kan ses som vår långsiktigt viktigaste investering, och ur andra minst lika viktiga synvinklar. Oavsett vad man tycker om skolan, ger OECD intressant underlag för en diskussion som verkligen kan behövas.