Sverige står inför stora ekonomiska utmaningar som gäller skatter, välfärd, klimat och mycket annat. Men viktiga framtidsfrågor har inte getts plats i årets valrörelse. Politikerna har på det sättet svikit väljarnas uppdrag.
Om man vill veta vad som väntar under de närmaste fyra åren, så ger de politiska partiernas snart avslutade valkampanjer inte mycket besked. Budskapen gäller främst vilken sida i politiken som ska regera, inte vad man sedan vill göra med makten.
De sakfrågor som dominerar gäller dagsaktuella problem som lag och ordning efter alla gängskjutningar, liksom de höga energipriserna till följd av Rysslands krig mot Ukraina.
Det är naturligt att dessa frågor som verkligen engagerar många människor står högt på agendan. Men debatten präglas ofta av ett kortsiktigt perspektiv som inte går till grunden med problemet. Hårdare straff räcker, till exempel, inte för att hindra gängskjutningar – och plötsliga nödlösningar som prisregleringar ger inte större tillgång på behövlig el.
På andra viktiga områden saknas nästan debatt. Det gäller exempelvis Sveriges upprustning av det militära försvaret, där utgifterna ska öka från nuvarande 1,2 procent av BNP till 2,0 procent av BNP vid 2028. Trots en bred enighet om själva upprustningen, finns ingen plan för finansieringen.
Socialdemokraterna vill att betalningen, åtminstone delvis, ska klaras med en ny skatt på höga inkomster. Hittills får man dock inte vet mycket mer än att det inte ska vara en ny fastighetsskatt. Men den skisserade nya skatten skulle ändå inte räcka långt, jämfört med de planerade försvarsutgifterna.
De borgerliga partierna, även Centerpartiet, motsätter sig skattehöjningar. I stället vill de använda det årliga reformutrymme som uppstår i statens budget, trots att det knappast räcker till. De pekar också på offentliga besparingar, utan att förklara närmare vad de gäller.
Läget är alltså att finansiering av de ökade försvarskostnaderna saknas. Det blir besvärande eftersom anslagsökningen till 2,0 procent av BNP är ett villkor för den svenska anslutningen till Nato. För att klara sina åtaganden kan Sverige komma i läget att man tvingas låna till löpande utgifter.
Välfärden för de äldre är ett ännu större olöst problem, både vad gäller finansieringen och rekrytering av utbildad personal. Alla är medvetna om att andelen av personer som är över 80 år kommer att stiga snabbt under de närmaste åren. Vård och omsorg ska ändå bibehållas på åtminstone dagens ambitionsnivå.
Varifrån resurserna ska tas är dock en obesvarad fråga. Kommuner och regioner har knappa resurser och är beroende av ökade statliga bidrag. Men staten har inte heller så stort budgetutrymme, särskilt om ekonomin växer långsamt. Oavsett vem som ska stå för betalningen, tycks det vänta stora skattehöjningar för den yrkesaktiva befolkningen.
Pengar är dock bara en del av problemet. Det gäller också att kunna få tillräckligt många att utbilda sig till vårdyrken och söka sig till lediga vårdjobb i olika delar av landet. Bristen på personal är redan ett stort bekymmer och det blir mycket större i framtiden.
Här finns ett hot mot välfärden som blir allt större under de närmaste åren. Om det inte görs stora insatser, så står en katastrof snart för dörren.
Klimatfrågorna har också kommit på undantag under senare tid, först beroende på pandemin och sedan genom Rysslands krig mot Ukraina. Men kvar står att Sverige har åtagit sig att upphöra med nettoutsläpp av växthusgaser senast 2045, för att sedan övergå till negativa utsläpp. Om detta mål ska kunna nås, så måste minskningen av utsläppen gå betydligt snabbare än hittills.
Klimatkraven uppfattas ofta som mycket svåra att uppnå, men så behöver det inte vara. Men för att uppnå dem krävs en långsiktig strategi, med betydligt större investeringar i transporter och infrastruktur, liksom i effektivare energianvändning inom bostäder och företag. Övergången till fossilfri el måste gälla hela landet, på lika villkor.
Ansvaret för omställningen ligger på både den offentliga och privata sektorn, liksom på svenskarna i stort. Men klart är ändå att regeringen behöver spela en mer pådrivande roll. Det betyder också ett större ekonomiskt åtagande för staten genom både lånegarantier och direkta bidrag.
Här återstår mycket att göra om Sverige ska kunna leva upp till sina mål. Under de kommande åren behövs ett väsentligt högre tempo, i förhållande till vad som hittills har gällt.
Detta är tre exempel på framtidsfrågor som borde ha debatterats mer under valrörelsen. Man kan säkert hitta betydligt fler. Men de ledande politikernas intresse för att diskutera samhällsproblem där det inte finns enkla besked tycks vara begränsat.
Medierna borde göra mer för att uppmärksamma framtidsfrågorna. Som det nu är så försvinner de långsiktiga perspektiven och väljarna har anledning att känna sig lurade på politiska besked. Det blir också en fara för demokratin att stora och viktiga frågor göms undan, i stället för att lyftas fram i valdebatten.