Tio dagar är kvar till valet och stor ovisshet råder. Men för ekonomin är utsikterna däremot redan välkända. Vi vet att Sverige är på väg in i en djup lågkonjunktur, samtidigt som inflationen förblir ett olöst bekymmer.
De senaste nyheterna om konjunkturen säger att de svenska hushållen är mycket oroade. Konjunkturinstitutets nya barometer visar att svenskarna ser negativt på utvecklingen under det kommande året, både vad gäller landets ekonomi och den egna ekonomin.
Oron gäller främst den höga inflationen och de stigande räntorna, som leder till fallande realinkomster och minskad köpkraft.
Det hjälper inte mycket att SCB just har kommit med oväntade positiva nyheter när det gäller årets andra kvartal, då Sveriges BNP steg med 0,9 procent. Inte heller senaste tidens uppgifter om den starka arbetsmarknaden gör större intryck.
För allmänheten är det viktigaste inte vad som redan har hänt, utan vad som ska komma att hända. Det spelar inte så stor roll att många företag fortfarande går bra, när det pekar nedåt senare under året.
Nu syns det också att stora delar av näringslivet börjar märka en försvagning. Exporten går inte längre lika starkt, medan hemmamarknaden präglas av stigande priser. Prisökningen kan visserligen gynna företagen på kort sikt, men den betyder också att även räntorna rör sig uppåt.
Riksbanken höjde i slutet av juni sin styrränta från 0,25 procent till 0,75 procent. Nästa schemalagda tillfälle för räntehöjning kommer i september, strax efter valet. Allt fler bedömare tror då på en uppgång med 0,75 procentenheter, vilket då blir den största höjningen hittills vid samma tillfälle.
Fler räntehöjningar är att vänta under hösten och i början av nästa år. För hushållen betyder detta att bostadsräntorna stiger kraftigt, liksom att priserna på bostäder fortsätter sjunka. Banker som Nordea och SEB har nyligen spått ett prisfall på 15 procent eller mer under det närmaste året.
Inflationen medför höga kostnader och det är oklart hur länge det dröjer innan prisökningen börjar avta. Vid senaste mätningen var den uppe i 8,0 procent och hade spritt sig till många olika varor och tjänster. Höjda kostnader för energi eller el är inte längre den ensamt avgörande faktorn, när även sådant som livsmedel, hotellrum, fritid och kultur blir betydligt dyrare.
Inflationsbeteendet smittar genom att allt fler företag tar tillfället att höja priserna. Sedan kan kompensationskrav som motiveras av redan gjorda prisökningar visa sig på arbetsmarknaden, när det under hösten ska formuleras lönekrav inför nästa avtalsrörelse.
För löntagarna kan det kännas rimligt att höja lönerna mer än normalt, i syfte att ta igen vad de redan har förlorat på de höjda priserna. Men om detta skulle lyckas, så skulle inflationen ta ytterligare fart utan att detta ger någon utdelning i bättre levnadsstandard. I stället får man räkna med att Riksbanken höjer räntan ytterligare, vilket fördjupar lågkonjunkturen och bidrar till att öka arbetslösheten.
Insikten om detta finns på den fackliga sidan, men där kan det ändå uppstå en dragkamp mellan olika intressen. Inom varje fackförbund finns ju en begriplig önskan att komma bättre ut ur avtalsrörelsen än andra löntagargrupper. Därför kan det bli svårt att samlas kring en gemensam norm för löneutvecklingen, även om behovet av en sådan är större än vanligt.
Allmänheten berörs i högsta grad av vad som händer i ekonomin, men besluten tas till stor del av aktörer utanför politiken. Riksbanken hanterar ju penningpolitiken och den kommande avtalsrörelsen sköts av arbetsmarknadens parter. Regeringen och riksdagen däremot spelar ingen framträdande roll i höstens stora ekonomiska händelser.
Det är nog bra, särskilt som höstens val kan leda till att landet ganska länge blir stående utan en fungerande regering. Oavsett vem som vinner valet, behövs troligen tidskrävande förhandlingar för att nå en politisk lösning som samlar ett flertal i riksdagen.
Om Socialdemokraterna ska fortsätta att regera, så måste de enas med Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet om en gemensam ekonomisk politik. Det blir svårt, särskilt som Centerpartiet och Vänsterpartiet står långt ifrån varandra.
Ifall Moderaterna ska leda en ny regering, så kräver det att de gör upp med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Även detta kan vara komplicerat, särskilt i det fall som Sverigedemokraterna skulle bli det största av de fyra partierna.
Därför kan det också dröja länge innan statens budget för 2023 blir klar. Ekonomin får klara en stor del av hösten på egen hand, utan aktiv medverkan från regering och riksdag. Det kommer nog att bli en riktigt spännande tid.