Valfläsk är ett politiskt begrepp som är känt sedan 1800-talet. Nu blir det på nytt aktuellt genom att de politiska partierna har samlats kring att halvera matmomsen under valåret 2026. Det rör sig om ett oblygt försök att köpa röster med väljarnas egna pengar.
Regeringen hade redan tidigare lovat att i sin sista budget före valet lägga fram ett jättelikt stimulanspaket på 80 miljarder kronor. Detta öppnade för en politisk tävlan om vem som skulle lägga fram de mest populära åtgärderna.
Halvering av matmomsen var då ett förslag som låg bra till, eftersom livsmedelspriserna har fortsatta stiga på senare tid – trots att priserna på andra områden utvecklats lugnare. I det läget orkade ingen hålla emot momssänkning, varken regeringspartierna eller oppositionen.
Officiellt ska momssänkningen vara tillfällig och gälla från 1 april 2026 till slutet av 2027. Men detta finns ingen anledning att tro på. SD-ledaren Jimmie Åkesson har gjort klart att han inte tänker gå med på en återgång till den tidigare momsnivån och knappast någon annan vågar ta strid om detta.
I praktiken rör det sig därmed inte om konjunkturpolitik av övergående slag, utan i stället om en varaktig förändring av skattesystemet. Innebörden är konsumtion av mat ska gynnas skattevägen framför annan konsumtion. Detta betyder också att livsmedelsbranschen ges fördelar jämfört med andra näringsgrenar.
Strukturåtgärder, när sådana görs, brukar sättas in för att få den svenska ekonomin att fungera bättre. Skattereformen 1990/91 är ett exempel på hur svenska politiker samlades kring att ändra skattesystemet i en mer enhetlig riktning, bland annat genom jämnare momsnivå mellan olika varor och tjänster.
Men denna gång är det precis tvärtom. Politikerna tycks ha bestämt sig för att ytterligare försämra skattesystemet genom att göra det mer rörigt och oförutsebart. Priset får betalas av skattebetalarna som visserligen får en kortsiktig fördel, men sedan får vara beredda på en långvarigt svagare ekonomisk tillväxt.
Ändå är detta alldeles onödigt, eftersom ett budgetpaket av det slag som har presenterats egentligen inte är behövligt. Den svenska konjunkturen har visserligen varit svag under en längre tid, men på senare tid har den passerat botten och börjat röra sig sakta uppåt. Då är det för sent att sätta in massiva stimulansåtgärder med verkan under nästa år och framåt.
Flera indikatorer tyder på feltajmningen. I augustibarometern från Konjunkturinstitutet rörde sig alla sektorer i ekonomin uppåt. Det var inte en snabb uppgång, utan nivån var fortfarande lägre än den normala. Detta gäller både för hushållen och näringslivet, med undantag för handeln som visade starkare siffror.
Inköpschefsindex, som också är en viktig konjunkturindikator, visade på en tydlig uppgång i början av september. Det såg hoppfullt ut, även om det ännu var ganska långt kvar till tidigare toppnivåer. Men Sverige är inte ensamt i fråga om detta, utan liknande gäller även för euroområdet, USA och Kina.
Vad som ska hända under det kommande året är inte självklart. Osäkerheten är större än vanligt, till följd av USA:s nyckfulla handelspolitik där tullar både höjs och sänks med kort varsel. Sveriges export till den amerikanska marknaden kan väntas sjunka, men oklart hur mycket.
Även Europa utvecklas ojämnt. Tyskland, som brukade vara ett europeiskt draglok, är inne i en strukturkris som riskerar att bli långvarig. Men bland euroländerna går det bättre för Spanien, liksom för Danmark vars kronkurs är kopplad till euron.
I Sverige rör sig hushållens konsumtion ganska långsamt uppåt. Men det ger inte skäl att sätta in ett stimulanspaket på 80 miljarder kronor under 2026. Faran finns att ekonomin blir överhettad och att inflationen börjar ta fart igen. Riksbanken kan se sig tvungen att hålla emot och kanske till och med återgå till räntehöjningar.
Det är svårt att veta vad som skulle hända när väldiga summor sprids till hushållen genom en sänkning av livsmedelsmomsen. Blir följden ökade matinköp eller något annat? Finansministern, som lägger budgetförslaget, vet nog lika litet som alla andra.
Drastiska åtgärder av detta slag bör sparas tills den verkligen är nödvändigt, såsom vid en djup lågkonjunktur eller en finanskris som annars inte går att häva. Där befinner sig inte Sverige idag.
Vad som nu behövs är i stället en strukturpolitik med reformer som lägger grunden för en långsiktigt stabil tillväxt i ekonomin. Men något sådant tycks inte finnas plats för i den kommande budgeten.