Regeringen lägger fram en statsbudget för 2026 där reformutrymmet anges som 80 miljarder kronor. Skälet är att man vill ta i med alla krafter för att lyfta Sverige ur lågkonjunkturen. Men en del av pengarna används till sådant som inte gör någon större nytta.
Reformutrymme är ett missbrukat begrepp som används av finansministrar som vill visa stora ambitioner. Intrycket ges att den sittande regeringen kan få fram väldiga summor som sedan fördelas till medborgarna.
Men en stor del av reformutrymmet uppstår genom att regeringen låter inflationen gröpa ur olika offentliga åtaganden. Utgifter som anges som oförändrade blir i verkligheten mindre värda, när pengarna har tappat i värde. I vissa fall väljer man dessutom att dra ner utgifterna på mindre prioriterade områden, även i nominella termer.
Samtidigt ökar statens inkomster åtminstone i takt med inflationen. När lönerna stiger, så växer också skatteinkomsterna. På motsvarande sätt stiger momsintäkterna när konsumtionen går uppåt, och så vidare.
Med en automatik uppstår en skillnad mellan statens tilltagande inkomster och dess krympande utgifter. Detta kallas för reformutrymme, fastän det egentligen handlar om felräkningspengar. Mycket beror på att man helt enkelt tricksar med siffrorna.
Det återser att se hur regeringen har räknat denna gång, eftersom finansminister Elisabeth Svantesson ännu inte redovisar hur reformutrymmet har uppstått. Men vid detta tillfälle beror nog inte allt på inflationen, utan en del kan troligtvis förklaras av att staten ökat sin upplåning.
Att göra detta kan vara rätt i en lågkonjunktur där det gäller att få igång aktiviteten i hela den svenska ekonomin. Syftet är då att få en ökad efterfrågan, bland annat genom att hushållen blir beredda att höja sin konsumtion och vågar satsa mer på kapitalvaror och bostäder.
Effekten kan då bli ett uppsving för både produktion och handel, vilket också gynnar näringslivet och efterhand bidrar till ökad sysselsättning. Men detta kräver i så fall att hushållen vågar använda sina ökade inkomster och inte sparar pengarna för att ha som en buffert.
Där har regeringen hittills inte varit så framgångsrik, vilket delvis kan förklaras med det oroliga världsläget. Pågående krig i Sveriges närhet spelar en negativ roll, liksom USA:s återkommande hot om höjda tullar. Det är svårt att veta vad man ska räkna med och därför säkrast att hålla sig avvaktande, anser många.
Det har också betydelse vilka aktiviteter som regeringen försöker stimulera. Enligt ihållande uppgifter ska en post i den kommande budgeten vara att rot-avdraget för renovering av bostäder kommer att förlängas. Det gynnar de husägare som redan hade sådana byggnadsplaner, men räcker knappast till för att få många fler att ge sin in i nya projekt. Ett hinder kan vara att många byggfirmor redan har mycket att göra.
Höjda jobbskatteavdrag, vilket det också talas om, har också osäkra effekter när skatten på arbete redan har reducerats väsentligt och det dessutom är ont om lediga jobb. Om man vill stötta konsumtionen är det nog mer effektfullt att höja barnbidragen eller sänka skatten på pensioner.
De offentliga utgifterna ökar dock väsentligt mer än vad Elisabeth Svantesson talade om vid Harpsundmötet. Huvudskälet är att försvarsutgifterna stiger kraftigt och att detta än så länge finansieras genom upplåning. Denna snabba upprustning skulle knappast till sin helhet kunna betalas av skattebetalarna, men nu ges en illusion att den inte kostar något.
Staten kommer också, av allt att döma, att ta på sig stora finansiella åtaganden när det gäller energiutbyggnaden. Det gäller både nya kärnkraftverk och havsbaserad vindkraft, liksom en förstärkning av ledningsnätet för el genom Sverige. Även annan infrastruktur kommer att behöva förbättras, däribland såväl järnvägar som vägar.
Samtidigt kan regeringens tillväxtprognos för Sveriges ekonomi inför nästa år tyckas som i överkant. Man räknar med en BNP-ökning på tre procent under 2026, medan bankekonomerna vid Swedbank och SEB nyligen spådde 2,3 procent respektive 2,7 procent. I vad som hittills har hörts angående den kommande budgeten handlar det också mer om kortsiktig konjunkturpolitik än om behövliga strukturåtgärder.
Regeringens budget läggs fram den 22 september och ska inte bedömas i förväg. Men det som hittills har kommit fram pekar mot en utpräglad valbudget, i redan besvärligt ekonomiskt läge.