Kris hotar i höst när regeringen ska ta sin klimatpolitiska plan. Enligt Klimatpolitiska rådet krävs en omprövning ifall gällande mål ska nås. Klimatminister Romina Pourmokhtari (L) instämmer, men får hon regeringen med sig?
Klimatpolitiska rådet, som är tillsatt av regeringen, har just kommit med sin årsrapport som är en skarp vidräkning med den bedrivna politiken. Enligt rådet har Sverige förlorat styrfarten och saknar en fungerande plan för att kunna nå de klimatmål som gäller för 2030.
Rådet konstaterar att hittills beslutade och aviserade åtgärder kommer att öka utsläppen av växthusgaser, i stället för att snabbt minska dem – och påpekar att detta också är regeringens egen bedömning.
Utsläppen väntas öka från framför allt persontransporter och arbetsmaskiner. Detta kan inte fullt ut kompenseras av att det samtidigt görs insatser för att öka koldioxidupptaget från skog och mark och för av att man stimulerar klimatinvesteringar i andra länder. Sammantaget blir effekten ändå att utsläppen ökar.
Kritiken från rådet riktar in sig på att regeringen har ett alltför smalt perspektiv som främst inriktar sig på energisektorn och särskilt på ny elproduktion. Detta är inte tillräckligt, i synnerhet som det dröjer in på 2030-talet innan det kan bli aktuellt med utökad elproduktion med hjälp av ny kärnkraft.
Klimatpolitiska rådet menar att de mål som har ställts upp för 2030 måste uppnås och att de inte får skjutas undan till förmån för målet om att ha noll nettoutsläpp av växthusgaser till 2045. I stället hävdar man att de båda målen hänger nära ihop och att det kräver stora insatser redan under 2020-talet, om man sedan ska kunna nå det mer långsiktiga målet.
Statsminister Ulf Kristersson (M) uppmanas att ta ledningen för klimatpolitiken och visa ansvar för att en mer omfattande handlingsplan tas fram. Han ska leda regeringens hela arbete där relevanta insatser behöver göras på en mängd politikområden. Denna samordning kan inte överlåtas till en klimatminister som saknar makt att styra över sina regeringskolleger.
En likartad kritik framför rådet när det gäller den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen. Men för de närmaste åren är det nu viktigast vad den sittande regeringen av moderater, kristdemokrater och liberaler, samt deras samarbetsparti Sverigedemokraterna, kan åstadkomma.
Man kan naturligtvis hoppas att regeringen tar intryck av Klimatpolitiska rådets synpunkter. Men sannolikheten verkar inte så stor, med tanke på uttalanden som nyligen har gjorts. Mest uppseendeväckande är att finansminister Elisabeth Svantesson (M) inte tycks känna sig bunden av vad riksdagen tidigare har beslutat angående målet för 2030.
Däremot har klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) bundit sig hårt för de klimatpolitiska målen, både vad gäller 2030 och 2045. Men hon har hittills inte kunnat tala om hur de ska uppnås, utan hänvisat till regeringens kommande klimatpolitiska plan som ska presenteras före årets slut.
Vad hon har tänkt sig om planens innehåll är ännu oklart. Men rimligen borde det vara ganska långtgående åtgärder som ger påtagliga effekter. Dessa berör i så fall tunga områden som bilismen, bostadsuppvärmningen och flera andra. Sådant brukar samtidigt väcka motstånd, eftersom många känner sig drabbade av sådana ingrepp.
Klimat- och miljöministerns förberedande arbete med denna plan tycks samtidigt ske utan medverkan av Sverigedemokraterna, vilket bäddar för kommande konflikter inom regeringsunderlaget. Tanken tycks då i stället vara att sträcka ut en hand till oppositionen, vilket snarare borde vara en uppgift för statsministern.
Ännu är det inte mycket som talar för att Ulf Kristersson vill gå in i förhandlingar med oppositionen om klimatpolitiken. Inte heller ska man räkna med att han är beredd att ta en stor strid på detta område med Sverigedemokraterna.
Det är inte heller säkert att Liberalerna i regeringen, med undantag för klimat- och miljöministern, är villiga att sätta sina ministerposter på spel. Mycket talar för att de låter henne ta striden på egen hand.
Därför verkar det troligt att det blir en kamp om klimatpolitiken där Romina Pourmokhatari förlorar och att hon därmed tvingas lämna sin post. Denna politiska kris kan bli skadlig för regeringen, men sätter inte dess existens på spel.
När det gäller klimatet kan följderna blir mer allvarliga. Om regeringen öppet förklarar sig ovillig att arbeta hårt för klimatmålen, så minskar möjligheterna att kunna uppnå dem – både på kort och lång sikt.
Den tid som tappas under de närmaste åren går evigt förlorad, även om Sverige längre fram får en annan regering. Möjligheterna att nå ett brett politiskt samarbete blir heller knappast så mycket bättre längre fram.
Sveriges globala roll ska inte överdrivas. Men vad som görs hos oss blir ändå uppmärksammat i flera länder och kan påverka även dem. För EU, som vill spela en ledande roll i världens klimatarbete, skulle ett svenskt avhopp från klimatmålen vara ett tungt bakslag