I höstas lovade regeringen satsningar på försvaret, stöd till Ukraina och mycket annat. Nu säger finansministern att pengarna är nästan slut för de närmaste åren. Allt har gått åt till egna löften om jobbskatteavdrag, sänkt matmoms och lägre elskatt. Det är en oansvarig ekonomisk politik som bedrivs inför det kommande valet.
Inför presentationen av Finanspolitiska rådets rapport på måndagen fick finansminister Elisabeth Svantesson (M) bråttom att göra ett utspel. Plötsligt hävdade hon vad många redan vet, nämligen att budgetutrymmet för vallöften redan är taget i anspråk
Orsaken är till stor del att regeringen redan har kommit med vidlyftiga löften. Delvis handlar det om sådant som de politiska partierna är överens om, såsom utbyggnad av det militära försvaret och utökat stöd till Ukraina. Men det gäller även annat som Moderaterna och andra partier i regeringssamarbetet länge har haft på sin önskelista.
För en annan regering går det givetvis att riva upp redan fattade beslut. Men delvis rör det sig då om att ompröva redan tagna beslut som väljarna har vant sig vid att räkna med. Det är inte så enkelt med exempelvis lägre elskatt som många hoppas på.
Finanspolitiska rådet, som består av ekonomiska experter med förre riksbankschefen Lars Heikensten i spetsen, menar att regeringen har gjort det svårt för sina efterträdare att ändra politiken. Det gäller exempelvis genom att man har låtit staten ta upp stora lån som medför räntekostnader längre fram.
Likaså kan det ta emot för en regering att ändra populistiska åtgärder som lägre matmoms eller sänkning av arbetsgivaravgifter för unga, även om dessa är ineffektiva sätt att skapa nya jobb. Dessutom har den nuvarande regeringen bedrivit en alltför expansiv finanspolitik, där för stora summor lagts ner på jobbskatteavdrag vars effekter är osäkra.
Finanspolitiken har i stor utsträckning använts som en experimentverkstad, utan att detta har gett några större resultat. Riksbankens penningpolitik har däremot setts som mindre väsentlig, kanske beroende på att den i lägre grad låter sig styras av regeringen.
Rådet framhåller att det framför dess hittills allvarligaste kritik mot hur finanspolitiken förhåller sig till ramverkets principer. Men främst handlar det nog om hur man sköter finansdepartementet. I detta ligger att man fortsätter att ta alltför lätt på allvarliga saker.
Framför allt visar det en hållningslös inställning där regeringen släpper fram skattesänkningar och utgiftsminskningar, utan att upprätthålla en tillräckligt noggrann kontroll. Farhågorna gäller vad som skulle hända om Elisabeth Svantesson får fortsätta som finansminister, utan att ha tillräckligt starka medarbetare.
Finansdepartementet måste driva den ekonomiska politiken mer bestämt utifrån en egen kader av medarbete. Dessa behöver kunna säga ifrån, även gentemot sina överordnade. Annars fungerar inte finansministern och riskerar att utsättas för skarp kritik från Finanspolitiska rådet.