Ibland kan en bild visa mer än enbart ord. Det gäller exempelvis flyktinginvandrares situation på den svenska arbetsmarknaden som är bättre än vad många tror. Det går numera fortare för dem att få jobb än vad det gjorde tidigare under 2000-talet.
Finanspolitiska rådets rapport, som presenteras i förra veckan, har väckt stor uppmärksamhet. Men det som har diskuterats mest är om ramverket för de offentliga finanserna är på väg att spricka. Däremot har det inte förts någon större debatt kring vad rådet har att säga om arbetsmarknaden för flyktinginvandrare.
Detta ville förre vice riksbankschefen Henry Ohlsson ändra på när han kommenterade rapporten vid en konferens som anordnades av Finanspolitiska rådet. Han satte fingret på vad som enligt honom är den viktigaste figuren i hela rapporten (se ovan).
Diagrammet som han pekade på visar att flyktinginvandrare har kommit allt snabbare i arbete från 2000 fram till nuläget. Den bild som där ges är alltså att arbetsmarknadsläget för flyktinginvandrare till Sverige är på väg att förbättras. Det viktigaste tecknet är att de, genomsnittligt sett, behöver allt kortare tid för att hitta jobb.
Denna förbättring har pågått under hela 2000-talet, vilket visas av siffror från SCB som Finanspolitiska rådet stöder sig på. För de flyktingar som kommit till Sverige året 2000 tog det 15 år tills 60 procent av hela gruppen hade fått arbete. För dem som anlöpte 2018 behövdes däremot inte mer än fem år för att nå motsvarande resultat.
För flyktingar som nådde Sverige 2020 och 2021, vilket är så långt fram som statistiken sträcker sig, har det sedan gått ännu snabbare. Det rör sig om en obruten utveckling under två decennier i rätt riktning, med undantag för krisåret 2015 då migrationspolitiken lades om drastiskt.
Man kan därför inte påstå allt skulle bero på strängare migrationspolitiska regler, även om en dämpad tillströmning av flyktingar kan spela en viss roll. Men andra förklaringar är att Arbetsförmedlingen har fått ett etableringsuppdrag när det gäller flyktingar, liksom att det generellt har rått en hög efterfrågan på arbetskraft inom välfärdssektorn. Rådet framhåller att sysselsättningsökningen när det gäller flyktinginvandrarna till stor del tycks ha gällt låglöneyrken som barnskötare, vårdbiträden eller personliga assistenter.
Bland inrikes födda rör sig i sysselsättningsökningen istället om mer välbetalda grupper som snickare, IT-arkitekter och ingenjörer. Man kan därför hävda att både utrikes och inrikes födda har vunnit på utvecklingen, samtidigt som den offentliga sektorn har kunnat förses med behövlig arbetskraft.
Sverige sticker också ut genom ett snabbt stigande arbetskraftsdeltagande bland utrikes födda. Inom denna grupp är det omkring 80 procent som har jobb eller söker sådant. Bland inrikes födda rör det sig däremot om cirka 75 procent.
Sysselsättningen är inte lika hög, men även där ligger Sverige relativt väl till med en sysselsättningsgrad på cirka 75 procent. Bland inrikes födda har 80 procent jobb, medan andelen utrikes födda är 70 procent. Det kan jämföras med läget i USA eller euroländerna där omkring 70 procent av befolkningen, både inrikes och utrikes födda, är i arbete.
Detta betyder inte att det skulle saknas problem. Sverige, liksom många länder, har en hög långtidsarbetslöshet. Men Finanspolitiska rådet tror inte på skattesänkningar som ett sätt att få fler att aktivt söka arbete. Den invändningen stämmer nog när det gäller utökade jobbskatteavdrag och införande av bidragstak, som är vad regeringen föreslår.
Däremot kunde lägre marginalskatter leda till att antalet arbetade timmar blir större, men främst från dem som redan har jobb och utökar sina arbetsinsatser. Det kan ge både större BNP-tillväxt och högre sysselsättning, men lindrar knappast arbetslösheten för dem som hittills står utanför.
Vad som dessutom skulle behövas är en mer aktiv arbetsmarknadspolitik som främst riktas till dem som sedan länge saknar jobb. Många i den gruppen uppfattas som icke anställningsbara och behöver därför en kompetenshöjning, i form av vuxenutbildning, intensiv arbetsförmedling och subventionerade anställningar. Om regeringen vill varaktigt minska arbetslösheten är detta ett område där man borde öka sina insatser.