Riksbanken höjer som väntat styrräntan till 3,75 procent. Mer intressant är att man flaggar för att gå vidare med minst en höjning i september eller november. I praktiken är det öppet för att göra två räntehöjningar i höst.
Räntebanan gäller inte på samma sätt som förr, eftersom Riksbanken numera reagerar omgående på ny statistik om inflationen. Ogynnsamma siffror kring prisutvecklingen leder snarast möjligt till beslut om högre styrränta. För närvarande betyder det att räntenivån blir minst 4,00 procent senare i år, men kan också bli ännu högre.
Beskrivet som en räntebana innebär det en höjning under 2024, från 3,75 procent i april 2023 till 4,1 procent i juni 2023. Men det betyder också att den väntade vändningen nedåt i styrräntan skjuts längre framåt i tiden. Nu dröjer vändpunkten till andra halvåret 2025 – och då från en högre räntenivå jämfört med vad man tidigare räknade med.
Om detta visar sig stämma har Sverige således åtminstone två år med relativa högre räntor framför sig. Det är väl inte så konstigt när det gäller återstoden av 2023 och början av 2024, då inflationen väntas alltjämt vara hög.
Men det blir värre senare under nästa år och året därefter, alltså 2025, då prisutvecklingen ska gå ner till en lugnare takt och närma sig inflationsmålet på två procent. Då blir det svårare att acceptera om Riksbanken, för säkerhets skull, håller fast vid tidigare höga räntenivåer.
Från Riksbanken är detta för tillfället ett onödigt kärvt budskap, även om det sedan kan hinna ändras flera gånger på vägen. Men betydligt lägre inflation borde ganska snart leda till sänkta räntor, eftersom följden annars blir att realräntorna (nominell ränta minus inflation) stiger kraftigt. Det kan åstadkomma en broms på tillväxten i ekonomin, när det är hög tid att ta sig ur lågkonjunkturen.
Andra åtgärder från Riksbanken verkar bättre övervägda. Det gäller den utökade försäljningen av statsobligationer från 3,5 miljarder kronor till 5 miljarder kronor per månad, som innebär att den uppblåsta balansräkningen snabbare kan krympas. Samma kan sägas om den nya utredningen om att minska risken för värdeförändringar i valutareserven.
Den svaga kronkursen är ett stort problem för Riksbanken, som redan har förlorat stora summor på sina obligationsköp. Om kronan skulle stärkas, vilket av andra skäl vore önskvärt, så skulle följden bli väldiga förluster på de onödigt stora innehaven av utländska valutor. Detta finns goda skäl att undvika.
Bekymret är ju egentligen att kronan har blivit ännu svagare än väntat och att den allt dyrare importen gör det svårare att driva ner inflationen. Orsakerna till den nedåtgående kronkursen är oklara: hur stor roll spelar den höga belåningen hos de svenska hushållen och krisen för en del av fastighetsbolagen?
Tydligt är hur som helst att den svenska kronan, liksom den norska kronan, har tappat i intresse på de globala valutamarknaderna och att det finns fler potentiella säljare än köpare. Små valutor har även tidigare tagit mycket stryk i oroliga tider, liksom nu under Ukrainakriget. För Sveriges del har det blivit en utförslöpa där det ännu inte syns någon botten.
Det gäller särskilt i nuläget där de stora centralbankerna som Federal Reserve, Europeiska centralbanken och Bank of England är inställda på ytterligare räntehöjningar. Riksbanken kan känna sig tvungen att följa med uppåt. Men att överträffa de andra kan det däremot inte att bli tal om, eftersom detta skulle vara både dyrt och förmodligen ineffektivt.
Handlingsutrymmet för Riksbanken är för tillfället inte särskilt stort, eftersom omvärldsfaktorer i stor utsträckning styr. Även den inhemska situationen är svår att greppa med brant fallande bostadsbyggande och hushållens svaga konsumtion. Den höga belåningen på många håll gör det också osäkert hur mycket ytterligare högre räntor som man kan klara, utan att det medför kreditförluster och konkurser.
Å andra sidan finns positiva tecken, såsom att arbetslösheten är mindre än väntat och att sysselsättningen är uppe på rekordnivå. Exporten stiger, liksom företagsinvesteringarna. Bankerna är solida och inte i närhet av kris. Riksbanken kan därför hävda att Sveriges ekonomi har nog med styrka att vid behov ta ytterligare påfrestningar.
Läget är mer sammansatt än vanligt av svaga och starka faktorer, där allt är svårt att samtidigt väga in. Då behövs en brett inriktad ekonomisk politik där man försöker att främja tillväxt och sysselsättning, liksom motverka inflation och finansiell instabilitet. Inför hösten blir detta en huvuduppgift, när regeringen i september ska lägga fram sin budget och Riksbanken omedelbart därefter presenterar nästa räntebesked – som sannolikt innebär ännu en höjning.