Riksbanken låter styrräntan ligga oförändrad på 1,75 procent. Konjunkturen är svag samtidigt som inflationen är på väg nedåt. Trots detta blir det knappast fler räntesänkningar under det kommande året.
Det är inte så vanligt med en kombination av svag ekonomisk tillväxt och en inflation som överstiger Riksbankens mål. Men i den situationen har Sverige befunnit sig under en stor del av 2025.
BNP-ökningen har gått långsamt och arbetslösheten har stigit. Priserna har samtidigt stigit snabbare än Riksbankens mål på 2,0 procent, åtminstone om man inkluderar priserna på livsmedel och energi.
Riksbanken har försökt motverka detta genom att stegvis sänka styrräntan, från 2,50 procent i början av 2025 till 1,75 procent sedan början av hösten. Räntesänkningarna började redan 2024 från 4,00 procent.
Men sammantaget har detta inte räckt för att hejda inflationen som drivits fram främst av dyrare energi och livsmedel. Bakom det ligger till stor del internationella prisstegringar som beror främst på utbudsstörningar.
Riksbanken har då höjt styrräntan för att hindra prishöjningarna från att sprida sig till fler områden. Reallönerna har då fallit, vilket också har fått efterfrågan att sjunka.
Följden blir då att produktionen krymper. En orsak är att många hushåll har blivit försiktigare i sina beslut: de sparar hellre än att investera och konsumera.
Regeringen har i höstas försökt att bryta dessa tendenser till ekonomisk stagnation, bland annat genom den kommande halveringen av matmomsen. Men tillfälliga åtgärder verkar inte räcka långt för att vända pessimismen, särskilt som det tar tid att vända den negativa stämningen.
Under 2026 ser det ändå ut som konjunkturen gradvis kommer att vända uppåt, även om effekterna kanske inte blir tydliga förrän mot slutet av året. Riksbanken kan dock inte åstadkomma så mycket mer, om man inte på nytt ska närma sig en situation med nollränta. En sådan prövades under flera år på början av 2020-talet, utan att leda till någon större framgång.
Regeringens finanspolitik inför 2026 består i sin tur främst av tillfälliga åtgärder, såsom halverad moms på livsmedel och tidsbegränsad sänkning av arbetsavgifter för ungdomar. Det är också mycket osäkert vad detta kan ge, i form av ökad produktion och sysselsättning.
Konjunkturpolitiska insatser blir ofta inte så verkningsfulla i förhållande till de statsfinansiella kostnaderna. Vad staten hellre kan bidra med är mer långsiktiga åtgärder för att främja forskning och utbildning, liksom för att underlätta skapandet av innovativa företag.
Regeringen kunde vara mer aktiv i sin långsiktiga näringspolitik. Särskilt gäller det samarbetet mellan, å ena sidan, universitet och högskolor, å andra sidan, nya forskningsinriktade företag. På ett övergripande plan kan det, exempelvis, handla om mer förmånliga skatteregler än vi har i Sverige.
Detta leder långt bort från Riksbanken och penningpolitiken. Meningen är förstås inte att centralbanken ska ägna sig åt att annat än sina lagstyrda verksamheter som även i fortsättningen ska vara skyddade från påverkan från utomstående organ.
Men däremot kan det vara väsentligt att låta andra delar av regeringspolitiken bedrivas med ett bredare ekonomiskt perspektiv. Näringsministern och utbildningsministern tillhör dem som har strategiska positioner. Det finns möjligheter som kunde utnyttjas mer drivande och genomtänkt än man gör idag.