Sverige är ett undantag. Men allt fler stora länder har växande budgetunderskott och statsskulder. Om inget görs för att möta problemen så kan följden inom några år bli en ny global finanskris.
De svenska offentliga finanserna är stabila, jämfört med de flesta länders. Budgetunderskottet hålls under kontroll och statsskulden ligger på en stadig nivå strax över 35 procent av BNP. Det inhemska finanspolitiska ramverket följs strikt, så att det inte finns risk att krocka med EU:s regler.
Inom EU-kretsen är inte alla länder lika ordentliga. Från eurokrisen vid början av 2010-talet minns vi att Grekland hade stora problem med sina offentliga finanser. Liknande gällde för stora länder som Italien och Spanien.
Numera är det Frankrike – näst största eurolandet – som har de värsta bekymren. Landets växande budgetunderskott och statsskuld hänger samman med en svag ekonomi, men också med en inrikespolitisk kris där president Emmanuel Macron saknar majoritet för sitt styre.
Den franska regeringen angrips från både höger och vänster och har just tvingats ge upp sin pensionsreform. Förtroendet rasar och ränteskillnaden mot Tyskland – som utgör ett riktmärke inom EU – blir allt större. Det hjälper inte att dessa två länder har samma valuta och centralbank, när de ändå drar åt olika håll.
Frankrike har ett svårt år framför sig inför nästa presidentval på våren 2027. Faran är att den politiska splittringen består, samtidigt som de offentliga finanserna fortsätter att gröpas ur. Detta kan i sin tur bli en belastning för hela euroområdet och även för EU i stort, samt i förlängningen leda till en global finanskris.
Andra europeiska länder har inte mycket kraft att sätta emot. Tyskland har visserligen bättre offentliga finanser, men landet befinner sig i en djup lågkonjunktur – i kombination med industriell strukturkris. Även den tyska inrikespolitiken är instabil, vilket lämnar begränsat handlingsutrymme till förbundskanslern Friedrich Merz.
Andra euroländer väger inte tillräckligt tungt, jämfört med Frankrike. En tung börda läggs därför på Europeiska centralbanken, ECB, där mandatperioden för Christine Lagarde löper ut under våren 2027. Hennes stora återstående uppgift kan bli att hålla ihop eurogruppen inför en hotande finanskris.
Storbritannien står som bekant utanför både EU och euroområdet, men spelar däremot en viktig roll i Nato. Den brittiska situationen är dock ganska bräcklig, både ekonomiskt och inrikespolitiskt. Premiärminister Keir Starmer har inget mandat att agera på den europeiska scenen, även om det möjligen skulle visa sig behövas.
USA spelar på en helt annan scen än Europa och inget stöd är att vänta därifrån. President Donald Trump driver en expansiv finanspolitik där han utnyttjar det amerikanska övertaget att ensam förfoga över världens dominerande reservvaluta, USA-dollarn. Det ger större möjligheter än för andra att släppa fram stora budgetunderskott och en växande statsskuld.
Amerikanska statsobligationer är – och förblir troligen – ett av världens mest attraktiva värdepapper. USA har därför större möjligheter att låna mer än andra länder. Faran för en finanskris kan ändå finnas där, men har då andra skäl såsom att aktiemarknaden eller fastighetsmarknaden kraschar – vilket tidigare har hänt.
Nu kan hotet vara att börsen blir övervärderad, särskilt vad gäller de extremt högt prissatta amerikanska AI-företagen. En nedgång för dem skulle sedan kunna dra med sig andra bolag och kanske även andra tillgångar. Följderna kan i så fall bli globala, på liknande sätt som vid tidigare kriser, och kanske drabba Europa och andra världsdelar hårdare än USA.
Sverige kommer inte undan en sådan finanskris, även om de svenska offentliga finanserna är starkare och bankerna mer stadiga än förr. Men den svenska ekonomin är, på en mängd sätt, beroende av övriga världen. Det gäller både genom exporten och alla finansiella bindningar för hushåll, näringsliv och banker.
Därför borde hotet om en global finanskris lyftas fram mer, både av Riksbanken och regeringen. För svensk del gäller det att hålla en hög beredskap och bygga upp behövliga buffertar som åtminstone kan lindra verkningarna. Det kan gälla allt ifrån reglerna för bostadslån till kapitalkraven på banker.
Riksbanken hade kunnat berätta mer om riskerna för en global finanskris, när man på torsdagen presenterade sin nya rapport om finansiell stabilitet. Man hade mer att säga om detta viktiga ämne i den rapport som kom för ett halvår sedan, men hade nu valt att tona ner budskapet. I den här allvarliga frågan är det inte fel att vara tjatig.