Riksbankens extrema penningpolitik beror på extremt lågt inflationstryck

Riksbanken har genom olika uttalanden bidragit till en onödig försvagning av kronan. Det har fått sitt pris i form av urholkad svensk köpkraft, menar SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

Riksbanken väntade för länge innan reporäntan höjdes i december förra året. En sådan försiktighet kostar för mycket, anser nationalekonomen Anna Seim vid Stockholms universitet.

Detta var, i huvudsak, den kritik som framfördes när riksdagens finansutskott på torsdagen höll öppen utfrågning om penningpolitiken, med Riksbankens hela direktion närvarande och Robert Bergqvist respektive Anna Seim som opponenter.

På båda punkterna kan kritiken tyckas befogad. Men beträffande kronkursen handlar det nog mer om vilket intryck som Riksbanken har spridit, mindre om vad man ordagrant har sagt. Riksbankschefen Stefan Ingves kunde invända att man har varnat för en alltför snabb kronförstärkning – och inte pläderat för en svagare krona.

Anna Seims synpunkter om den sena räntesänkningen fick däremot stöd från en av Riksbankens direktionsledamöter: Henry Ohlsson påpekade att han under hela fjolåret hade argumenterat för räntehöjning. Hans kollega Per Jansson, som även i december gick emot höjd reporänta, argumenterade däremot i annan riktning.

Men i övrigt instämde de två opponenterna när Riksbanken ansåg sig ha klarat sitt inflationsmål på 2,0 procent under förra året. Dess prognoser när det reporäntan, inflationen och konjunkturen hade också i stort sett slagit in. Så egentligen var den svaga kronkursen enda missräkningen, i förhållande till förhandsbedömningarna.

Trots dessa framgångar, som även inbegriper en stark BNP-tillväxt och fortsatt ökning av sysselsättningen, kan Riksbankens penningpolitik beskrivas som extrem.

Det är inte normalt att man under en pågående högkonjunktur ska behöva sätta in så kraftiga stimulanser, i form av minusränta och omfattande köp av statsobligationer – samt utöver detta få draghjälp av en svagare krona och stigande energipriser.

Med dessa speciella förutsättningar klarade Riksbanken sitt inflationsmål under 2018. Annars hade man bommat det med stor marginal – trots högkonjunkturen!

Penningpolitiken var extrem och är det fortfarande, även i år. Men orsaken ligger inte främst hos Riksbanken, även om det finns en del som kan kritiseras. Det är ingen tvekan om att man, utifrån bästa förmåga, försöker sköta sitt uppdrag som är att upprätthålla prisstabilitet (sedan länge tolkat som 2,0 procents inflation).

Men verkligheten sätter käppar i hjulen. Riksbanken verkar inte kunna nå inflationsmålet utan att sätta in mycket kraftiga stimulanser. Man borde i större utsträckning fråga sig vad det beror på.

Orsaken tycks vara ett extremt lågt inflationstryck, inte enbart i Sverige – utan även internationellt. Även i goda tider stiger konsumentpriserna mycket långsammare än förr. Istället ökar tillgångspriserna, bland annat på bostäder, till följd av låga marknadsräntor och centralbankernas låga styrräntor.

Dessa förhållanden analyseras och diskuteras alldeles för litet, i förhållande till hur mycket som Riksbanken utsätts för kritik. Både delarna kan behövas, men proportionerna känns inte rimliga. Det är dags att ägna mer utrymme åt de större och mer djupgående problemen.

Här kan Riksbanken, med dess samlade kompentens, sannolikt bidra mer. Men kunskap kan också hämtas från bankekonomer och forskare. Det är inte säkert att Sverige på egen hand kan göra så mycket åt problemen, men vi borde i alla fall få möjlighet att begripa bättre.

Avslutningsvis vill jag gärna rekommendera det nya programmet ”EFN förklarar räntan” där Gabriel Mellqvist och jag diskuterar varför räntor finns och vad de betyder för ekonomin. Vi börjar med filosofen Aristoteles och fortsätter fram till nutid. Gå in och se på www.efn.se