Vad väntar ni på, varför tas inga synliga steg i riktning mot en skattereform? Den frågan måste ställas till regeringen, särskilt till finansminister Magdalena Andersson. Men alla partier bakom Januariavtalet borde känna att tiden börjar bli mycket knapp.
”På kort sikt tror jag att det blir väldigt svårt”, förklarade förre finansministern Erik Åsbrink när jag nyligen intervjuade honom för tv-kanalen EFN https://www.efn.se/nyhetsrummet/efn-moter-erik-asbrink-27-nov-2019/. Vad han då yttrade sig om var möjligheterna att åstadkomma en skattereform under den pågående mandatperioden.
”Det finns med i Januariavtalet och ännu så länge har man ju inte kommit igång”, konstaterade Åsbrink – och pekade på de politiska svårigheterna. Regeringen har än så länge inte tillsatt en utredning, partierna bakom Januariavtalet inte är överens och de har dessutom inte majoritet i riksdagen.
Allt detta är riktigt, men ännu är det inte för sent att försöka. Värdefull tid har visserligen gått förlorad, men därför är det så mycket viktigare att mycket snart sätta igång.
Det kan vara dags att påminna om vad som står i Januariavtalet:
”En omfattande skattereform genomförs. Reformen ska öka sysselsättningen och antalet arbetande timmar med sänkt skatt på jobb och företagande, bidra till att klimat- och miljömål nås, stärka Sveriges konkurrenskraft, utjämna dagens växande ekonomiska klyftor, sänka marginalskatten och uppnå att färre betalar statlig inkomstskatt, förenkla genom att begränsa undantag, minska hushållens skuldsättning och bidra till att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt, öka finanssektorns skatteandel och långsiktigt trygga välfärden.”
Inget av detta har hittills blivit av. Men i januariavtalet stod också följande som däremot har förverkligats:
Sänkt skatt på arbete och grön skatteväxling. Värnskatten tas bort 1 januari 2020. Miljöskatternas andel av skatteinkomsterna ska öka. En kraftfull grön skatteväxling ska genomföras med höjda miljöskatter som växlas mot sänkt skatt på jobb och företagande. Målet är att den ska omsluta minst femton miljarder kronor inklusive de förslag som genomförs i vårändringsbudgeten 2019 och de förslag som genomförs i skattereformen.”
Det gäller även följande, som också finns i Januariavtalet:
”Bättre villkor för Sveriges pensionärer. Den högre skatt pensionärer betalar tas bort år 2020 och pensionen höjs för vanliga löntagare år 2021.”
På ytterligare ett område i Januariavtalet som gäller skatter är förändringar på gång, även om man ännu inte tycks ha nått full enighet:
”Ta bort flyttskatten genom att räntebeläggningen på uppskovsbeloppet avskaffas.”
Situationen är alltså ganska splittrad och de större greppen på skatterna lyser med sin frånvaro. Det ändras litet här och där, utan att man ser till helheten. Samtidigt har de politiska spänningarna mellan de fyra partierna bakom Januariavtalet ökat, främst genom att slopandet av värnskatten möter starkt motstånd inom Socialdemokraterna.
Faran finns därför att det inte blir någon mer övergripande reform, trots att en sådan skulle behövas. Därför är det välkommet med skisser som visar hur en skattereform kunde utformas, såsom nu senast från tankesmedjan Timbro där chefsekonomen Jacob Lundberg just har kommit med skriften ”Framtidens skatter. En reform för tillväxt och enkelhet”.
Lundbergs främsta tanke är att växla över skatterna från arbete till att läggas på konsumtion. Det sker, bland annat, genom att den statliga inkomstskatten avskaffas och att det nuvarande jobbskatteavdraget ersätts med ett högt jobbgrundavdrag. I gengäld breddas momsen till fler områden och dagens nedsättningar av momsnivån för livsmedel, persontransporter, kultur med mera tas bort.
När det gäller kapitalskatter vill Lundberg ha ett enhetligt skatteuttag på 15 procent, vilket i de flesta fall innebär en markant skattesänkning. Men samtidigt skärps beskattningen av egnahem och bostadsrätter så att skattesituationen blir neutral jämfört med hyresrätter.
Totalt sett i förslaget är dock skattesänkningarna av betydligt större än höjningarna. Lundberg försöker fylla gapet genom att hänvisa till dynamiska effekter som skulle ge ökade skatteinkomster till staten. Men dessa räcker ändå inte, utan det uppstår ett årligt underskott på mer än 100 miljarder kronor.
Detta gör dess värre skatteförslaget från Timbro omöjligt, eftersom offentliga inkomster och utgifter måste hållas i hygglig balans. Förslaget är också svårsålt, eftersom det inte beaktar hur fördelningen påverkas av att skatterna sänks mest för dem som redan har höga löner och stora tillgångar.
Vad är då alternativet? Det behövs fler väl genomarbetade förslag, som både kunde gälla en övergripande skattereform och en serie delreformer som kunde leda dit. Det senare kan visa sig vara den enda möjliga vägen, med tanke på skattesystemets komplexitet och de politiska motsättningar som lägger hinder för mer samlade grepp.
Men framför allt är det dags att låta en bred parlamentarisk kommitté gå igenom skatterna och utreda reformförslag. Där finns inget att vänta på!