Hur stor är arbetslösheten i Sverige? De uppgifter som sprids genom SCB:s arbetskraftsundersökningar ger en överdriven bild. Men det finns mer rättvisande siffror som borde uppmärksammas.
Nordeas ekonomiska prognosmakare har i sin senaste konjunkturprognos lyft fram ett mått på arbetslöshet som nyligen har tagits fram inom SCB, men inte tidigare getts någon större uppmärksamhet. Det gäller en undersökning som kallas Befolkningens arbetsmarknadsstatus (BAS) och där uppgifterna är hämtade från Skatteverket och Arbetsförmedlingen.
BAS grundar sig på en totalundersökning av Sveriges hela befolkning, med en strängare definition på arbetslöshet än i SCB:s arbetskraftsundersökningar.
En viktig skillnad i BAS, jämfört med SCB:s arbetskraftsundersökningar, är att man måste vara inskriven hos Arbetsmedlingen för att kunna betraktas som arbetslös. Det räcker alltså inte att ha visat begränsad aktivitet såsom att ha sökt deltidsarbete eller att ha läst någon platsannons.
En annan olikhet i BAS, jämfört med arbetskraftsundersökningarna, är att den stora gruppen av heltidsstuderande som parallellt med sina studier söker arbete inte ska kunna räknas som arbetslösa. Arbetslösheten reduceras därmed från över nio procent i arbetskraftsundersökningarna vid slutet av 2025 till bara knappt sex procent i BAS.
Detta är en förändring av statistiken som påverkar verklighetsbilden. Med arbetskraftsundersökningarna som måttstock är den svenska arbetslösheten bland de högsta i Europa: endast Finland och Spanien ligger ännu högre. Om man istället räknar utifrån BAS så hamnar Sveriges arbetslöshetstal nära den genomsnittliga EU-nivån kring sex procent.
Statistiken visar därmed inte på en liknande alarmerande situation, utan snarare på ett läge där en besvärande arbetslöshet kan vägas ihop med andra mått såsom en svag tillväxt och en envis inflation. Den ekonomiska politiken kan därmed få en annan inriktning, där tillväxt och inflation betyder mer och arbetslösheten något mindre.
Detta liknar övriga Europa, där man har en mer realistisk syn på möjligheterna att varaktigt driva ner arbetslösheten. I dessa länder inriktar man sig mer på strukturella arbetsmarknadsproblem för personer med låg utbildning och bekymrar sig istället mindre om effekterna av tillfälliga konjunkturförändringar. Låg arbetslöshet blir inte ett i alla sammanhang övergripande mål.
Men det finns mer att ändra på. SCB har tidigare tagit fram ett mått på ungdomsarbetslöshet som inte används i tillräcklig grad.
Istället visar man alltjämt i sina arbetskraftsundersökningar visar på en orimligt hög ungdomsarbetslöshet på mellan 20-25 procent för ungdomar mellan 15 och 25 år, varav de flesta är heltidsstuderande.
Ändå finns det ett mer realistiskt mått på ungdomsarbetslösheten där man tar med dem som studerar eller ingår i olika slags arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Måttet kallas för NEET, eller på engelska “Not in Education, Employment, or Training”.
NEET gäller alltså dem som av olika skäl står utanför samhällets insatser när det gäller utbildning, utbildning och träning. I Sverige brukar denna grupp uppskattas till 7-8 procent av alla i åldern 15-24 år, vilket ska jämföras med det väsentligt högre EU-genomsnittet på cirka 12 procent.
Men dess värre tas det av SCB inte fram någon löpande statistik på detta område, vilket gör att statistiken är osäker. Någon samordning mellan olika länder finns inte på detta område, vilket gör att internationella jämförelser kan vara missvisande.
För svensk del är dock det främsta problemet att den egna arbetsmarknadsstatistiken är så bristfällig. Man kan förvånas över att politiska och ekonomiska beslutsfattare inte ställer större krav på ett få ett korrekt underlag innan de lägger fast sina åtgärder.
Istället tycks man nöja sig med en statistik som ger en missvisande bild av samhällsproblemen, vilket då också kommer att prägla årets valrörelse. Kanske är det avsiktligt, eftersom bristerna inte är okända. Hur som helst finns det skäl för allmänheten att hälla ögonen öppna.