Anna Breman, tidigare svensk vice riksbankschef, har råkat i blåsväder. Orsaken tycks vara att hon som centralbankschef på Nya Zeeland har tagit sin USA-kollega Jerome Powell i försvar mot Donald Trump. Men egentligen handlar det om en inrikespolitisk konflikt som fått internationella svallvågor.
I höstas lämnade Anna Breman posten som förste vice riksbankschef för att bli Nya Zeelands centralbankschef. Det var en väl förberedd rekrytering, även om beslutet på svenskt håll kunde uppfattas som överraskande.
Men Nya Zeelands centralbank hade en längre tid varit på jakt efter en ny chef, sedan det inträffat en konflikt mellan den förre centralbankschefen och regeringen om den ekonomiska politiken. Efter en lång sökprocess fastnade då centralbankens styrelse för Anna Breman, beroende på hennes kompetens och internationella erfarenhet. Valet av henne som chefskandidat framfördes till landets finansminister, vars uppgift det sedan var att fatta beslut i frågan.
Anna Breman är således utsedd som centralbankschef av Nya Zeelands finansminister Nicola Willis för en femårsperiod. Under denna tid ska hon sköta sitt ämbete självständigt från regeringen, däribland finansministern.
Detta gäller även det uttalande som Anna Breman tillsammans med ett stort antal andra centralbankschefer – däribland Sveriges riksbankschef Erik Thedéen – nyligen har gjort till stöd för amerikanska Federal Reserves chef Jerome Powell. Detta utspel grundade sig på att Powell har tvingats ta emot hårda anklagelser för penningpolitisk inkompetens från USA:s president Donald Trump och dessutom utsatts för brottsanklagelser från USA:s justitiedepartement.
Nya Zeelands finansminister Nicola Willis, liksom hennes kolleger i andra länder, har valt att inte kommentera detta uttalande från centralbankscheferna. Men det har däremot gjorts av Nya Zeelands utrikesminister Winston Peters, som har uppmanat Breman att inte kommentera andra länders förhållanden eller deras penningpolitik. Han har hävdat att centralbankschefen borde att ha tagit råd från utrikes- och handelsdepartementet innan hon yttrade sig, vilket hon givetvis inte gjorde.
Kritiken mot Anna Breman från Nya Zeelands utrikesminister Winston Peters har fått stor internationell uppmärksamhet, trots att han uttalat sig om något som ligger utanför hans ansvarsområde – och där han inte har regeringen med sig.
Men utanför Nya Zeeland är det knappast ett känt förhållande att Winston Peters är en 80-årig högerpopulistisk politiker som gärna läxar upp andra beslutsfattare, däribland landets premiärminister.
Peters sitter med i regeringen under den pågående mandatperioden, men hans parti har periodvis varit utslagen från parlamentet. I landets senaste val hade det endast sju procent av väljarna bakom sig.
Winston Peters har nu på ett slipat sätt tagit chansen att få internationell uppmärksamhet, på ett sätt som annars kan vara ganska svårt för politiker från lilla Nya Zeeland. Hans utspel är dock missvisande genom att det ger intrycket att Anna Breman skulle vara ifrågasatt av landets regering i rollen som centralbankschef.
Snarare handlar det om en inrikespolitisk konflikt på Nya Zeeland som oväntat fått internationella svallvågor. Inte i något annat av de länder där centralbankscheferna har uttalat sitt stöd för Federal Reserves chef Jerome Powell har något liknande hänt.
Ingen har exempelvis hävdat att riksbankschefen Erik Thedéen att skulle söka tillåtelse hos utrikesministern eller handelsministern för att få framföra sin åsikt. En sådan tanke skulle uppfattas som helt absurd. Samma borde rimligtvis gälla även på Nya Zeeland, som var en förebild när Sverige övergick till självständig riksbank med inflationsmål vid början av 1990-talet.