Hem Blogg Storbritannien styrs mot Brexit av valsystemets logik

Storbritannien styrs mot Brexit av valsystemets logik

Author

Date

Category

Gästskribent: Lennart Nordfors, fil dr i statsvetenskap och konsult vid Gullers Grupp.

Har England blivit galet? Parlamentet – ibland kallat ”alla parlaments moder” – har förlorat beslutsförmågan och kan bara säga nej. Premiärminister Theresa May prioriterar sitt eget partis sammanhållning och spelar chicken på två fronter. Med nationell katastrof som möjligt utfall. Var alltihopa slutar vet ingen, allra minst de EU-ledare som har hantera brexitkrisen.

Bristen på rationellt handlande verkar påfallande. Men det finns en slags rationalitet som skänker ljus åt skådespelet. May agerar enligt den logik som följer av det brittiska valsystemet.

Brexitfrågan är den brittiska varianten på det vi i Sverige känner som GAL-TAN. Den nya konfliktdimensionen löper rakt igenom traditionella partier, som ju söker sina rötter i den gamla höger-vänster konflikten. Nya utmanare uppstår. Hos oss Sverigedemokraterna. I Storbritannien var, för några år sedan, UKIP en kraft att ta på allvar.

Hur svarar de traditionella partierna? I Sverige har svaret varit att, i realiteten, skruva om partisystemet. Blockpolitiken överges. Blockgränsen överskrids. Januariavtalet är ett svar på GAL-TAN: med höger-vänster skalan som enda konfliktdimension och utan en stor nationalpopulistisk utmanare skulle det aldrig ha ingåtts.

Så försöker fyra av våra riksdagspartier genomföra en strukturreform av politikens spelregler i en ny tid och med en ny karta.

Det är inte riskfritt. Januariavtalet är, ur partitaktiskt perspektiv, en chansning att den nya politiska kartan kan utlösa nya slags väljarströmmar eller göra väljare, som var otillgängliga under blockpolitikens tid, möjliga att nå.

Bottom line är fyraprocentspärren; hudnära för Liberalerna. För större partier är toleransgränsen högre. Den avgörs av förväntningarna inom dessa partier. Det brittiska systemet av majoritetsval ställer hårdare villkor. I ett sådant system är bottom line inte fyra procent, utan att lyckas bli största parti i erforderligt antal valkretsar.

Bland de få riktigt stabila ”naturlagarna” som statsvetenskapen producerat är att ett sådant system premierar stora partier och driver mot tvåpartisystem.

För en partiledare i majoritetsvalsystem är därmed förstahandsstrategin när konflikter löper rakt igenom partiet tydlig: håll samman partiet! Skulle partiet av något skäl spricka eller drabbas av stora avhopp riskerar man förlora den kritiska storlek som krävs för att vara ett regeringsalternativ.

Säg att den brittiska högern skulle splittras i flera väljarmässigt medelstora partier samtidigt som Labour är fortsatt sammanhållet.

Då kan Storbritannien skifta till vad som inom statsvetenskapen kallats för ”One party democracy”. Ett flerpartisystem, men där ett parti ständigt dominerar. Tänk Sverige fram till sjuttiotalet. Andra exempel är Kongresspartiets långa dominans i Indien och Liberaldemokraterna i Japan.

När May prioriterar partisammanhållning agerar hon enligt denna logik. I potten ligger Tories framtid som regeringsbärande parti för lång tid framöver. Denna strävan är så stark att det överskuggar det gemensamma, nationella, intresset. Corbyn gör samma kalkyl, när han vägrar delta i partiövergripande överläggningar. Han vet att varje resultat av sådana kan skapa stor besvikelse hos någon falang inom Labour.

Det var här hela brexit-eländet började. Camerons beslut att utlova folkomröstning skedde mot bakgrund av ett par uppmärksammade avhopp från Tories till UKIP, en tendens som måste motas i grind, och ett EU-parlamentsval 2014 där UKIP blev största parti. Farage hotade splittra högerns sammanhållning på både elit- och väljarnivå.

Det brukar sägas att beslut om valsystem, och därmed val av partisystem, bygger på en avvägning. Det proportionella systemet, som vi har en internationellt sett extrem variant av i Sverige, ger representativitet med sina många partier. Men det sker på bekostnad av handlingskraft. Det producerar inte en regering med majoritet i Riksdagen som det normala. Det brittiska systemet ger, omvänt, bristande representativitet men i gengäld starkare handlingskraft.

Jämförelsen mellan Sverige och Storbritannien visar på begränsningen i det resonemanget.

Det svenska systemet skapar förutsättningarna för en rörligare arkitektur och därmed anpassningsförmåga till nya förutsättningar (hur väl de fyra partierna bakom Januariavtalet lyckas återstår att se. Men det har i varje fall varit möjligt att försöka). Det brittiska systemet visar tvärtom stelhet och oförmåga att hantera frågor som går på tvärs mot de traditionella. Resultatet är handlingsförlamning.

Mycket talar för att Mays hittillsvarande strategi att framtvinga de interna motståndarnas kapitulation inte fungerar. Då kommer vi om några veckor att veta det fulla priset om inte May och hennes kollegor lyckas övervinna de partitaktiska incitament som är inbyggda i brittisk parlamentarism.

 

 

 

 

 

 

 

 

Johan Schück

Jag är journalist med bred samhällsekonomisk inriktning. Mina intressen gäller främst makroekonomi, ekonomisk politik och internationell ekonomi.

Tel. 070 620 1138
Epost: johan.schuck@johanschuck.se

Nya artiklar

Katastrofalt ras för Sveriges ekonomi, men återhämtningen är redan här!

Sveriges BNP föll med mer än åtta procent under våren och försommaren, till följd av coronakrisen. Det visar SCB:s nya BNP-indikator som bekräftar mångas...

Ut ur coronakrisen så fort som möjligt: ge tillbaka friheten som gått förlorad!

Sensommaren och början på hösten blir avgörande. Då behöver det tas sådana beslut som senare i år kan lyfta ekonomin ur det nuvarande bottenläget....

Regeringskris om anställningsskydd, går detta att undvika?

En regeringskris tycks vara under uppsegling till hösten, sedan facket har lagt in sitt veto mot förändringar i arbetsrätten. Men strikta lagregler om anställningsskydd...

Fransk-tyskt initiativ för EU framåt, Sverige bör inte stå vid sidan om

När Frankrike och Tyskland enas om en gemensam linje, brukar EU ta nya steg framåt. Det var länge sedan sist, men nu tvingar coronakrisen...

Risker finns med stigande statsskuld, men nu är alternativet ännu sämre

Statens växande budgetunderskott, till följd av coronakrisen, betyder att behovet av att låna ökar explosionsartat. Ska vi vara oroliga över det? Ja, litet grann...