Kollektivavtalen är väl värda att fira

Gästskribent: Eva Uddén-Sonnegård, ek. dr och konsult som forskar vid Ratio, tidigare statssekreterare (M). I söndags firades Kollektivavtalets dag av flera fackförbund. Är detta värt att fira? Vad betyder egentligen kollektivavtalen på den svenska arbetsmarknaden. Det brukar sägas att ”den svenska modellen har tjänat oss väl” och att kollektivavtalen är en viktig del i denna. Men är det så att kollektivavtalen bidrar till en bättre fungerande arbetsmarknad? Och i så fall för vem?

Jag har nyligen gått igenom kollektivavtal för drygt en miljon löntagare i det privata näringslivet och systematiserat dessa utifrån regelverket i LAS. (Se ”Hur flexibelt är anställningsskyddet i kollektivavtalen?” Ratio 2018). Den övergripande frågeställningen är hur arbetsmarknadens parter använt lagens möjlighet till egna lösningar (s.k. semidispositivitet). Parterna kan avvika från LAS vad gäller anställningsformer, uppsägningstider, turordning vid driftsinskränkningar med mera medan tvingande lagstiftning i huvudsak är regelverket kring uppsägning på grund av personliga skäl samt tvister om dessa.

Hur ser det då ut? Generellt kan slutsatsen dras att arbetsmarknadens parter i hög grad har använt sig av semidispositiviteten. Olika branscher kräver olika lösningar och det är också något som parterna anammat. Detta gäller särskilt tidsbegränsade anställningar där olika branscher avtalat om olika typer av visstidsanställningar. Många kollektivavtal anger viss tid, viss säsong eller visst arbete som grund för tidsbegränsade anställningar. Omfattningen av en visstidsanställning varierar; den kan vara på 10, 14, 18 eller 24 månader beroende på kollektivavtal. I mycket specialiserade branscher har avtal slutits om särskilda doktorandtjänster och anställningar för postdoktorer. Ytterligheterna i de studerade avtalen illustreras inom besöksnäringen där möjligheten ges att anställa under enstaka dagar för vissa timmar respektive inom IT- och telekomsektorn där avtalad visstid efter 36 månader inom en femårsperiod övergår till en tillsvidaretjänst. Dessa två exempel visar på spännvidden i kollektivavtalen i näringslivet.

Kan någon slutsats dras om flexibiliteten på arbetsmarknaden? Ja, det går. Vissa kollektivavtal gör arbetsmarknaden mer flexibel för arbetsgivarna än lagstiftningen medan andra är mer begränsande och utformade med syftet att öka tryggheten ytterligare för arbetstagarna. Och det är väl just detta som är grunden för en semidispositiv lagstiftning; arbetsmarknadens parter tillåts förhandla om villkoren på just sitt område!

Hur är det då med turordningsreglerna? Av de studerade kollektivavtalen är det endast avtalet i bemanningsbranschen som följer LAS medan byggindustrierna och installatörsföretagen visserligen följer turordningsreglerna men först efter att driftsenhets/turordningsbegreppen förhandlats fram i kollektivavtalen. Övriga kollektivavtal har någon form av skrivning med riktlinjer om vilka hänsyn som ska tas vid lokala förhandlingar om avtalsturlistor. Inom tjänstemannakollektivet styr skrivningar i omställningsavtalet från 1998 (mellan dåvarande SAF och PTK). När avtalsturlistor upprättas ska ”företagets behov av kompetens särskilt beaktas liksom företagets möjligheter att bedriva konkurrenskraftig verksamhet”.

Hur turordningsreglerna fungerar i praktiken finns det mycket lite evidens på. Enligt en studie från Svenskt Näringsliv var det ca 4 av 10 företag som gjorde avsteg från turordningen och enligt en intervjustudie från Ratio har alla företag utom ett använt lokala avtalsturlistor.*

Vilka slutsatser kan då dras? En slutsats är att semidispositiviteten är omfattande och att det är möjligt för arbetsmarknadens parter att själva förhandla fram lämpliga villkor i nästan alla avseenden i LAS utom för regelverket kring saklig-grund för uppsägning samt i de fall då EU-direktiv råder. En annan slutsats är att företag som inte har kollektivavtal kan i många fall använda mer flexibla anställningsformer än företag med kollektivavtal; kollektivavtalen uppvisar en mängd olika anställningsformer som i många avseenden kan vara begränsande för arbetsgivaren. Men å andra sidan kan företag med kollektivavtal förhandla fram en turordningslista baserad på andra faktorer än anställningstid, vilket ökar rörligheten på arbetsmarknaden.

En ytterligare slutsats som kan dras är att förslag på förändringar i LAS inte alltid kommer att få den effekt som eftersträvas. För att till exempel en ändring av eller ett borttagande av allmän visstidsanställning i LAS ska ha betydelse behöver arbetsmarknadens parter omförhandla sina kollektivavtal. Förslag om fler undantag från turordningsreglerna (som finns i 73-punktsöverenskommelsen) har inte heller någon större reell effekt på arbetsmarknaden. Majoriteten av de anställda i privat sektor arbetar i företag med kollektivavtal (drygt 80 procent) som medger lokala förhandlingar om avtalsturlistor. Det är därför betydligt viktigare att både arbetsgivare och arbetstagare är väl insatta i förhållandena på arbetsmarknaden och väl skickade i att förhandla när verksamheten måste skäras ner.

För att svara på min inledande fråga: Ja, det är värt att fira kollektivavtalen. Men modellen med kollektivavtal kräver förhandlare som både kan ge och ta och där båda sidors intressen tas tillvara. Alternativet med en tvingande lagstiftning i fler avseenden än i dag tror jag inte att någon vill ha!

*Se ”Uppsägning med förhinder – Svenskt Näringsliv rekryteringsenkät 2010, del 4” av B Lindgren, Svenskt Näringsliv och ”Anställningsskyddets avsedda och oavsedda konsekvenser: Företagarnas perspektiv” av L Stern med flera, Ratio, 2018).