Temperaturen stiger i den tyska valrörelsen, där utgången fortfarande är mycket oviss. Vilka frågor är viktigast för partierna och vad kan vi förvänta oss om den framtida ekonomiska politiken? Svar ges av gästskribenten Hubert Fromlet, Tysklandsexpert och affilierad professor vid Linnéuniversitetet.
Ännu finns det inga indikationer på entydiga koalitionsalternativ efter förbundsdagsvalet i Tyskland den 26 september. Klart står dock att nästa förbundskansler kommer att ha det svagaste egna väljarstödet i Förbundsrepublikens historia.
Det största partiet efter valet, oavsett vilket det blir, kommer att bli det minsta vinnarpartiet sedan 1949 – med en mycket tuffare väg till erforderlig auktoritet än för tidigare blivande förbundskansler. Mot denna bakgrund kan det bli mycket svårt att få den nästa tyska regeringens ekonomiska politik på en någorlunda gemensam linje. Men trots all osäkerhet lönar det sig att titta närmare på de regeringsrelevanta partiernas ekonomisk-politiska valprogram. Det gör vi nedan utan att kunna dyka alltför djupt i detaljer.
Synpunkter på partiernas ekonomisk-politiska valprogram
CDU/CSU:s ekonomisk-politiska program är relativt näringslivsvänligt. Unionspartiernas värnande om sunda statsfinanser gynnar alla medborgare. Avsaknaden av en skattehöjningspolitik kan främja framtidens tillväxt och sysselsättning. I vissa fall kan genomtänkta skattehöjningspengar också vara välbehövliga, exempelvis vid satsningar på hälsa, utbildning och miljö. Mycket handlar om ideologi. Det gäller till exempel frågan om miljöpolitik i huvudsak eller uteslutande bör överlåtas till marknadskrafter, eller om miljöpolitiken till viss del ska styras av statsdirigistiska ingrepp. CDU/CSU eftersträvar en i hög grad marknadskonform miljöpolitik.
Sammanfattningsvis framstår CDU/CSU:s valprogram inte riktigt som en ny offensiv start för unionspartierna.
SPD har uppenbarligen fingranskat Tysklands ekonomiska och sociala utveckling under de senaste åren och tagit upp en hel del trender i det aktuella valprogrammet, speciellt sådana av social och miljöbefrämjande natur. Det vore samtidigt fel att anklaga SPD för äventyrlig finanspolitik. Skuldbromsen verkar dock tillämpas något mindre strikt än vad CDU/CSU uppenbarligen har tänkt sig. I motsats till CDU/CSU har SPD – enligt dagens planer – en tydlig skattehöjningsstrategi. Trots en miljövänlig framtidsprofil märks det emellertid inga speciellt innovativa miljöpolitiska detaljer i SPD:s valprogram. Den sociala profilen framgår däremot tydligare. Sammantaget föredrar kanslerkandidaten Olaf Scholz en SPD-mittenprofil som helt klart går hem hos relativt många tyskar. Tilläggas bör dock att Scholz själv, sett till procent, har fler anhängare än SPD.
Sammanfattningsvis ser SPD:s ekonomiska-politiska valprogram ut som ett försök att nå partiets samtliga ideologiska grupperingar – att helt enkelt hamna med det mesta i mitten, mellan beprövad stabilitet och nytänkande.
Det tyska miljöpartiet De Gröna sätter helt klart en politik för påskyndade miljöförbättringar i det främsta rummet och skiljer sig genom accelerationstakten väsentligt från de två andra partierna med kanslerambitioner. Mycket av De Grönas planeringspaket finns i en annan form även hos SPD. Skulle dessa två partier verkligen kunna regera med konservativ-liberala FDP, vilket å andra sidan faktiskt fungerar i delstaten Rheinland-Pfalz? Andra alternativ borde finnas kvar för De Gröna efter valet. Oavsett vägval kan partiet få ett stort inflytande på den tyska ekonomin. Stora delar av näringslivet – framför allt mindre och medelstora företag (”Mittelstand”) – befarar för mycket statlig detaljstyrning i miljöpolitiken.
Sammanfattningsvis visar De Grönas valprogram på en påtaglig förändringsvilja med miljösatsningar som huvudpelare.
För liberalerna FDP ligger ett samarbete med CDU/CSU närmast till hands – men vilka ytterligare alternativ finns? Det är omöjligt att förutse. FDP-ordföranden Christian Lindner sade efter valet 2017 att det är bättre att inte alls regera än felaktigt. Menar han så här även denna gång?
Sammanfattningsvis betyder FDP:s marknadsliberala grundinställning att det inte kan bli lätt att komma överens med ytterligare två koalitionspartners.
Den enda tänkbara koalitionen som möjligen kan inkludera det tyska vänsterpartiet (”Die Linke”) skulle kunna ledas av SPD eller De Gröna. Die Linke har dock i mångt och mycket en annorlunda politisk och ekonomisk grundsyn, med exempelvis avtalslöner för alla löntagare och den höga föreslagna minimilönen. Höjda skatter och avgifter aviseras och privata sociala tjänster kritiseras hårt.
Sammanfattningsvis innehåller valprogrammet som publicerats av Die Linke en hel del idéer som tangerar både SPD:s och De Grönas sociala reformplaner – men det förekommer också många principiella och ideologiska konfliktytor i ett sådant eventuellt samarbete.
Slutsatser
- Det är ytterst svårt att överhuvudtaget säga någonting konkret om Tysklands framtida ekonomisk-politiska kurs. Olika opinionsmätningar indikerar just nu ingen sannolik sammansättning av en framtida tysk koalitionsregering. Hur kommer det mer konservativa, mer statsstyrda eller mer progressiva inflytandet att se ut efter sannolikt rätt sega koalitionsförhandlingar?
- Vissa skiljelinjer kan ändå hittas. FDP och CDU/CSU arbetar tydligast för marknadsekonomiska lösningar och således för en näringslivsvänlig strategi – speciellt avseende klimatpolitiken. Unionspartierna och FDP resonerar dessutom relativt konservativt vad gäller finanspolitisk stabilitet och vänder sig inte oväntat mot skattehöjningar – vilka däremot utgör en del av SPD:s valprogram. Jämfört med SPD och De Gröna verkar CDU/CSU ge den tilltänkta moderniseringen av familjepolitiken något mindre prioritet. Såväl CDU/CSU som SPD och De Gröna presenterar sig medvetet EU-vänliga.
- SPD bemödar sig uppenbart om sin sociala profilering på olika fronter och understryker med emfas sitt engagemang för EU och en målmedveten europeisk utrikespolitik. SPD:s eget ekonomisk-politiska program verkar kunna leva upp till stabila förhållanden i ekonomin. Kritiker ser dock tveksamt på tilltänkta skattehöjningar. Oklart är dock om en framtida koalition med Die Linke skulle kunna medföra förändringar.
- De Grönas valprogram har tveklöst den starkaste miljöpolitiska inriktningen, delvis med dirigistiska inslag. Miljöpolitiken ger De Gröna en särskild profil och hemvist. Här finns kanske de mest synliga skillnaderna mellan de tre stora partierna, även om CDU/CSU och SPD nu också försöker aktivera sig på miljösidan.
- Om inte kraftiga sympatiförskjutningar sker mellan de olika partierna fram till valdagen, kommer en fundamentalt svagare regering med fler partier och viljor inte kunna undvikas – med den logiska hotbilden om en ekonomisk politik innehållande urvattnade kompromisser och konturer. Till sist är det givetvis avgörande vilka partier som kommer att ingå i nästa regering, och hur de regeringsinterna partipolitiska styrkeförhållandena då ser ut.
Resultatet av det tyska valet angår även Sverige
Utgången av det tyska valet är av stort intresse även i ett svenskt perspektiv. Tyskland är EU:s största ekonomi och dessutom Sveriges största handelspartner. Den framtida tyska ekonomiska politiken är dessutom genom olika spridningseffekter också viktig för tillväxten i övriga EU-länder och därmed indirekt för den svenska exportpotentialen till hela Europa.
Tysklands framtida regering kommer också att ha ett stort inflytande på EU:s utrikespolitik och således också på Sveriges, inte minst gentemot Kina. Som synnerligen viktigt framstår att den nya tyska regeringen inom ramarna för EU:s handelspolitiska primat kan argumentera och verka kraftfullt mot den alltjämt hotfulla globala protektionismen.
För att svenska exportföretag ska gynnas av en strukturellt förbättrad marknadstillväxt i Europa behöver tysk ekonomisk politik framöver åstadkomma mer, särskilt för att stärka EU:s position i den globala konkurrensen.
Därför angår den kommande tyska regeringens ekonomiska politik definitivt också Sverige.