Riksbanken bör gå vidare med räntehöjningar för att få ner inflationen. Om konjunkturen blir sämre än väntat kan i stället ökade offentliga utgifter övervägas. De råden får Sverige från Internationella valutafonden, IMF.
I ett besvärligt ekonomiskt läge är det till hjälp att få oberoende synpunkter utifrån. Det gäller särskilt för Sverige som har både en färsk regering och en ny riksbankschef. De och åtskilliga andra borde vara intresserade av vad IMF:s delegation har att säga.
IMF:s granskning har skett under andra hälften av januari och bygger alltså på aktuell information. Utifrån den har man kommit till slutsatsen att Sverige står inför en recession under 2023, men troligen mildare än många inhemska bedömare räknar med. BNP-minskningen i år bedöms bli -0,3 procent, samtidigt som inflationen dämpas något till i genomsnitt 6,5 procent.
Detta är givetvis en osäker prognos, i likhet med många andra. Men IMF:s rekommendation är ändå klar: Riksbanken behöver driva en mer kraftfull penningpolitik för att tackla inflationen. Det ska nog tolkas som att räntehöjningarna med 0,50 procentenheter bör drivas vidare, såvida de inte ska göras ännu större.
Regeringens finanspolitik kan på kort sikt, å andra sidan, ge viss stimulans åt ekonomin. Enligt IMF behövs mer pengar till regioner och kommuner för sjukvård och utbildning. Om läget i ekonomin blir sämre kan det även krävas riktade åtgärder för grön omställning, liksom uppmuntran till arbete och skydd för utsatta grupper.
Siktet riktas också in på 2024 och därefter, då ekonomin troligtvis har börjat vända uppåt igen. IMF förespråkar, liksom tidigare, att Sverige ska reformera bostads- och fastighetsmarknaden. Syftet skulle vara att minska den sårbarhet som finns där, framför allt genom den höga belåningen och stora räntekänsligheten.
Förändringarna på bostads- och fastighetsmarknaden skulle då kombineras med en skattereform där fastighetsskatten skärps och ränteavdragen minskas, samtidigt som skatten på arbete i gengäld blir lägre. Samtidigt släpps hyressättningen för bostäder gradvis friare och särskilt stöd sätts in till grupper som annars får svårt att klara omställningen.
IMF argumenterar också för att man, från och med nästa år, ska sänka överskottsmålet för de offentliga finanserna för att släppa fram mer investeringar. Inriktningen skulle vara på infrastruktur, särskilt beträffande energi, och på det sociala området. I synnerhet framhålls behovet av ytterligare utbildningssatsningar på alla nivåer.
Nu återstår att se hur förslagen från IMF tas emot inom Sverige. Som bekant är det ju alltid lätt att välkomna sådant som ger stöd för redan intagna ståndpunkter, men att vifta bort annat som inte passar. En sådan hållning är dock i enklaste laget, särskilt i nuvarande svåra läge.
Man kan gissa att Riksbanken tar stöd från IMF:s maningar om en fortsatt stram penningpolitik, särskilt som man har kritiker som vill att räntehöjningarna snart ska upphöra. Regeringen kan hitta argument för ett ökat stöd till regioner och kommuner, som nog behövs senare i år.
Men det politiska stödet för större reformer på bostads- och fastighetsmarknaden har hittills varit svagt, eftersom sådana skulle komma i strid med etablerade intressen. Samma gäller en skattereform som skulle vara behövlig i sammanhanget.
Problemen på dessa områden ser därför ut att bli kvar, oavsett vad IMF anser. Det betyder att Sverige behåller en utsatthet för finansiella kriser som ofta har sin början på bostads- och fastighetsmarknaden. Likaså kommer brist på bostäder förbli ett stort hinder för en rörlighet på arbetsmarknaden, särskilt i expansiva delar av landet.
I bästa fall kan ändå förslagen från IMF leda till en debatt, av ett slag som skulle vara nyttig för Sverige. Det gäller även de prioriteringar som behövs av investeringar, både i infrastruktur och utbildning. Behoven är stora, men det gäller också att öppet diskutera varifrån resurserna ska tas. Sådant brukar vara svårare.