Den 13 september, om exakt en månad, går Sverige till riksdagsval. Tiden fram till dess kommer att präglas av spektakulära utspel från många håll. Alltför få röster talar om att konjunkturen redan är på väg uppåt och att ekonomin bara tar skada av ännu fler överbud.
Regeringen och oppositionen tävlar om att lova väljarna mest. Det gäller både tillfälliga skattesänkningar och bidrag som ska gälla under valåret, liksom varaktiga utgiftsökningar för bland annat försvaret utan fastställd finansiering.
Sammantaget leder detta till att den av riksdagen fastställda budgetordningen för statens finanser är under upplösning. Det blir svårt för en kommande regering, oavsett dess partifärger, att återupprätta respekten för regler som ska styra de offentliga finanserna när dessa enkelt kan sättas åt sidan. Man får nu helt enkelt vara beredd på en upprepning av det inträffade även inför kommande val.
Men egentligen skulle detta inte vara behövligt! Den globala ekonomin befinner sig visserligen i en orolig situation, delvis beroende på kriget mellan USA och Iran liksom blockaden av oljetransporterna i Hormuzsundet. Rysslands angrepp mot Ukraina är inne på sitt femte år och har nu pågått längre än dåvarande Sovjetunionens krig mot Hitlertyskland, utan att något slut tycka vara nära.
Dessa allvarliga omvärldshot hindrar dock inte att Sverige befinner sig i en relativt gynnsam situation, ekonomiskt sett. De senaste årens lågkonjunktur går mot sitt slut och BNP-utvecklingen pekar tydligt uppåt. Årets andra kvartal blev oväntat starkt och samma gäller för juli månad som är den senaste som har kunnat mätas.
Konjunkturinstitutet har i dagarna kommit med en uppdatering av sin senaste prognos och den pekar mot en BNP-ökning på 2,4 procent under 2026, att jämföra med fjolårets ganska svaga 1,5 procent. För 2027 väntas tillväxten bli 2,8 procent innan den sedan faller tillbaka mot lägre tal.
Konjunkturuppgången beror i huvudsak på en starkare efterfrågan i näringslivet och från hushållen på ett sätt som är normalt och inte kan särskilt kan förklaras med regeringens stimulanspolitik. Prissänkningar på livsmedel och drivmedel, till följd av skatteminskningar, spelar inte någon huvudroll. Det mesta talar för att ekonomin skulle ha repat sig även under andra omständigheter.
Effekterna av skattesänkningarna, som tar särskilt sikte på hushållen, är att priserna på matvaror samt bensin och diesel har blivit lägre. Följden blir en lägre uppmätt inflation, liksom en större ökning av de disponibla inkomsterna. Mer oklart är dock om den privata konsumtionen därför stiger, eftersom en hel del av pengarna sparas istället för konsumeras.
Arbetslösheten har däremot ännu inte påverkats, även om sysselsättningen stiger. Där ger stimulanspolitiken inte några tydliga effekter, förrän möjligen på längre sikt när brist på arbetskraft börjar göra sig gällande. Än så länge klarar sig företagen i allt väsentligt med nuvarande personal.
Inflationen blir däremot ett mer närliggande problem såtillvida att de uppmätta siffrorna blir onaturligt låga när regeringens stimulanser driver fram tillfälliga prissänkningar. Riksbanken ska visserligen ”se igenom” effekterna, men kan ändå få svårt att övertyga om behovet av eventuella räntehöjningar även när sådana är motiverade.
Konjunkturinstitutet argumenterar ändå för en första räntehöjning vid slutet av innevarande år och sedan gradvisa höjningar under 2027 och 2028. Skälet är att Riksbanken annars kan få svårt att klara på inflationsmålet på två procent när skattelindringarna senare ska falla borta.
Här väntar konflikter med upphov i det senaste året stimulanspolitik. Det är ju alltid lättare att sätta in subventioner och andra lättnader än att senare strama åt. Politikerna tar på sig den enkla uppgiften och flyttar över svårigheterna till andra instanser som Riksbanken.
Nästa mandatperiod ser ut att kunna bli komplicerad när det gäller den ekonomiska politiken. Det gäller särskilt om den kommande regeringen får svårt samla en klar majoritet för sin finanspolitik och sina budgetar.
Följden kan bli att den offentliga skuldsättningen stiger kraftigt och att bördan blir alltför stor för Riksbanken som inte får stöd för sin inflationsbekämpning. Sverige har tidigare drabbats av självförvållade kriser beroende på att allmänhetens förtroende gått förlorat. Både före och efter valet ligger ett ansvar på alla politiska partier, i regering och opposition, att förhindra nya sådana krissituationer.