Vi befinner oss mitt i en teknisk revolution, men ännu märks inte mycket av det på ekonomin. Tvärtom stiger produktiviteten långsammare än förut, trots de stora möjligheter som ges av IT och AI (artificiell intelligens). Det ser ut som en paradox, men vad är förklaringen?
Erik Brynjolfsson, professor vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) och ett världsnamn på detta område, kan sitta inne med det rätta svaret. Framför allt är han känd för boken ”The second machine age” som kom för några år sedan. Men sedan dess har utvecklingen rusat vidare.
Nu är Erik Brynjolfsson här i Stockholm för att tala vid 100-årsjubiléet för IVA – Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Hans tema är just denna produktivitetsparadox som så många undrar över.
Vad är då budskapet? Ja, till att börja med att det verkligen pågår en teknisk revolution som inte visar några tecken på att avstanna. Utöver allt som redan har hänt, framför allt inom IT, pågår mycket snabba framsteg på AI-området.
Förmågan att samla in väldiga datamängder och omedelbart tolka dem har stigit ofantligt, vilket sätter avtryck på en mängd områden. Vi är inte långt från självstyrande bilar, för att ta ett exempel. Möjligheterna till röst- och ansiktsinkänning har också ökat drastiskt.
Tillämpningarna blir många och säkert fler än vi idag tänker oss, vilket liknar vad som hänt efter datorernas intåg. Men det kan då tyckas märkligt att IT, som numera genomsyrar så mycket av vardagen, har ännu inte gett några mätbara effekter på produktiviteten i ekonomin.
I USA var den genomsnittliga produktivitetsökningen 2,8 procent per år under perioden 1995-2004, men därefter har den fallit tillbaka till 1,3 procent per år under perioden 2005-2018. Mönstret är liknande även i andra länder, däribland Sverige, framhåller Brynjolfsson.
Han anger tänkbara orsaker, där en av dem är att man mäter produktiviteten på fel sätt.
Det finns skäl för den uppfattningen, menar Brynjolfsson. Mycket av vad som är gratis eller inte åsätts något marknadspris kommer inte med i statistiken. Men den sortens systematiska fel har funnits hela tiden – och det går inte att visa att de har blivit värre, anser han.
Förklaringen är snarare att det tar lång tid innan stora tekniska genombrott ger bred effekt på hela samhället. Brynjolfsson tar historiska exempel och pekar på att det tog cirka 40 år för ångmaskinen och 30 år elektriska motorer att komma till full användning, sedan de hade uppfunnits.
På liknande sätt finns en eftersläpning även nu, poängterar han. Det dröjer innan alla nödvändiga investeringar finns på plats och företagen har hunnit anpassa sin organisation till ändrade förutsättningar. Arbetskraften måste utbildas för att få nya kunskaper – och ibland krävs även ett generationsskifte för att nytt tänkande ska få genomslag.
Effekterna på ekonomin kommer efterhand, men man ska inte ska ta ut dem i förväg, poängterar Brynjolfsson. Det finns ingen anledning till pessimism, byggd på dagens svaga siffror, men heller inte till en överdriven optimism. Även framtiden medför nämligen sina problem.
Brynjolfsson varnar för ökade ekonomiska och sociala klyftor i den tekniska revolutionens spår. Skillnaderna ökar mellan dem som är delaktiga i förändringarna och dem som har svårt att hänga med. Samhället måste bereda sig på detta och det gäller att hitta motåtgärder, understryker han.
Mer på det temat hinner Erik Brynjolfsson inte säga i sitt anförande, men vad han tidigare har skrivit visar att han tänkt längre än så.
När jag sedan frågar honom om vilket slags åtgärder som behövs, så pekar han på förbättrad utbildning och stöd till entreprenörskap. Det gäller att göra sådant som kan ge nya chanser för människor som annars riskerar att hamna utanför.
Men Brynjolfsson ser också behovet av att motverka de växande inkomstskillnaderna med hjälp av skatter och bidrag. Främst gäller det att lyfta dem som annars riskerar att tappa i levnadsstandard, hävdar han – och förespråkar i första hand något som verkar likna ett svenskt jobbskatteavdrag.
Sina tidigare tankar på en basinkomst, som ska utgå oavsett om man arbetar eller inte, har han däremot övergett. Anledningen är att det i samhället finns gott om viktiga arbetsuppgifter som behöver utföras, samtidigt som människor i regel mår bättre av att jobba än att vara sysslolösa.
Allra högst upp på inkomstskalan menar Brynjolfsson att skatterna kunde vara högre. Men det får nog – åtminstone delvis – ses i en amerikansk kontext, där höginkomsttagare är gynnade på ett sätt som inte gäller i Sverige.
Längre än så hinner inte mitt samtal med Erik Brynjolfsson innan någon annan tar över samtalet. Det är många som vill prata med honom under hans besök. Men vad jag har noterat räcker för att känna mig klokare när det gäller både produktivitetsparadoxen och de växande klyftor som följer av teknikskiften.