I det tysta har de åtta riksdagspartierna kommit överens om hur pensionssystemet ska förändras. Regeringen står redan färdig att lägga förslag om att antalet AP-fonderna ska minskas från fem till tre. Upplägget är sådant att det knappast ges utrymme för en öppen debatt där många fler ges tillfälle att yttra sig.
Det är i så fall inte acceptabelt!
Pensionsgruppen, som numera består av alla partier i riksdagen, har till uppgift att värna om pensionsöverenskommelsen från 1990-talet och som ligger till grund för det gällande pensionssystemet. Det är viktig uppgift, men den måste uppfattas på rätt sätt. Meningen är att skapa stabilitet kring pensionerna och undvika uppslitande politiska strider. Däremot ska inte syftet vara att smyga igenom förändringar som endast de politiska partierna, men inte andra berörda, ska kunna påverka.
Just detta är dock nu på väg att inträffa. För en vecka sedan kom ett pressmeddelande där finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) och äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M), som även är ordförande i pensionsgruppen, förklarade att regeringen inom kort ska lägga fram ett lagförslag som bland annat innebär att antalet AP-fonder ska minskas från fem till tre. Pensionsgruppen, med alla riksdagspartier representerade, uppgavs redan stå bakom förslaget.
Därmed kan det verka som om saken är klar, trots att den inte har öppet diskuterats. Men avsikten med pensionsgruppen har aldrig varit att den ska trumfa igenom förändringar i pensionssystemet utan debatt. Här rör det sig dessutom om ett förslag som tidigare lagts fram och då till väsentlig del har förkastats.
Redan 2015, alltså för tio år sedan, kom dåvarande S-MP-regeringen med ett förslag om att minska antalet AP-fonder, i kombination med att man ville inrätta en AP-fondsnämnd som löpande skulle utvärdera AP-fonderna. Även denna gång hade förslaget, som framfördes av dåvarande finansmarknadsministern Per Bolund (MP), på förhand förankrats hos pensionsgruppen.
Men vid detta tillfälle uppstod en livlig debatt om den maktkoncentration som hotade genom en centralstyrning av pensionssystemet. Kritiken sköt framför allt in sig på den föreslagna AP-fondsnämnden som uppfattades som en överrock på AP-fonderna, med uppgift att begränsa dessas handlingsfrihet. Men det framfördes också invändningar mot att minska antalet AP-fonder, eftersom detta kunde leda till att mer makt samlades på färre händer. Eventuella felbedömningar i någon av fonderna riskerade i så fall att kunna utösa större finansiella förluster.
Följden blev slutligen att regeringens förslag om att ändra pensionssystemet drogs tillbaka, bland annat till följd av en stark kritik från åtskilliga remissorgan. Men det hindrar inte att det nu återkommer, fastän i annan tappning. Denna gång finns ingen AP-fondsnämnd på förslag, men återigen en minskning av antalet AP-fonder.
Det nya förslaget från regeringen innebär att Första AP-fonden läggs ner och dess tillgångar delas lika mellan Tredje och Fjärde-AP-fonden. Vidare inlemmas Sjätte AP-fonden som finns i Göteborg i Andra AP-fonden som också har hemvist där.
Argumentet från regeringen för detta förslag är att det ska ge administrativa besparingar och större skalfördelar i kapitalförvaltningen. Vissa sådana fördelar kan nog finnas, särskilt beträffande Sjätte AP-fonden som är betydligt mindre än de andra AP-fonderna .
Men mot detta står nackdelen att det blir en ökad maktkoncentration på kapitalmarknaden som riskerar att fungera sämre. Det betyder också att felsteg i placeringarna kan bli mer kostsamma,.
Förslaget från regeringen motiveras dock inte av några uppenbara missförhållanden. I stället sägs det att man vill modernisera och göra förvaltningen av pensionskapitalet effektivare och mer ändamålsenlig. Men det är oklart vad de fina orden står för, eftersom ingen problembeskrivning presenteras.
Riksdagen borde inte nöja sig med detta! Det finns anledning att noga granska den kommande propositionen och göra klart om fördelarna är större än nackdelarna. Om det inte görs troligt så borde beslutet bli ett rakt avslag.