Om tre veckor ska regeringen presentera sitt budgetförslag för 2020. Reformutrymmet där har av finansminister Magdalena Andersson angetts till cirka 25 miljarder kronor. Men nu höjs allt fler röster som menar att man borde ta i med betydligt mer.
Det är välkommet med en sådan bred debatt om finanspolitiken, även om den knappast hinner påverka budgetförslaget som snart ska läggas fram. Flera skäl talar för att finansministern än så länge slår dövörat till, men att det däremot kan bli en påverkan på litet längre sikt.
För tillfället har Magdalena Andersson sagt sitt och hennes auktoritet som finansminister skulle knappast tåla en plötslig omorientering. Hon kan inte, utan varsel, frångå det av riksdagen antagna överskottsmålet som säger att de offentliga finanserna ska med ett överskott som motsvarar 0,33 procent av BNP, sett över en konjunkturcykel.
Att hon tummar litet på målet och låter det på förhand beräknade överskottet bli 0,2 procent av BNP under 2020 är en annan sak. Detta kan förklaras med att det skulle vara olämpligt med en åtstramning i ett läge där konjunkturen har börjat dala.
Det skulle vara ett mycket större steg att frångå principen om överskott, eftersom det nuvarande överskottsmålet har formulerats i bred partipolitisk enighet. Dessutom var det ju Magdalena Andersson som under tiden i opposition jagade förre finansministern Anders Borg för att han avvek från målet.
Budgetsamarbetet mellan regeringen och dess samarbetspartier, Centern och Liberalerna, behöver dessutom fasta principer. Om det skulle bli möjligt att vidga reformutrymmet utöver vad finansministern har angett, så uppstår en ohanterlig situation där det kan bli fritt fram för ett växande offentligt underskott. Sådant har Sverige redan sett för mycket av, senast under 1990-talskrisen.
Som medarbetare till dåvarande finansministern Göran Persson har Magdalena Andersson också följt på nära håll hur krävande den efterföljande budgetsaneringen behövde bli. Hon vill knappast ta den politiska risken att släppa lös krafter, både i det egna partiet och i samarbetspartierna, som kan visa sig omöjliga att kontrollera.
Ekonomiskt finns dessutom argumentet att ännu inte finns påtagligt behov av ytterligare konjunkturstimulans. En avmattning pågår visserligen, men i Sverige råder ännu ingen lågkonjunktur. Tvärtom har vi fortfarande en stark arbetsmarknad och högt kapacitetsutnyttjande i näringslivet.
Risk finns för en kommande recession, men internationellt är läget mycket osäkert. Det kan uppstå en farlig kombination av handelskrig mellan USA och Kina, hård Brexit utan avtal med EU och strypt oljeexport från Iran till följd av strider i Hormuzsundet. Men chansen finns också att allt detta inte händer på samma gång – och kanske även att något av dessa hot försvinner.
Sverige är sårbart för globala risker, även om den svenska exporten hittills har gått bättre än man kunnat befara. När det gäller utsikterna för 2020 råder stor spännvidd mellan prognosmakarna: på ytterkanterna ligger Handelsbankens ekonomer som spår en BNP-ökning på 0,8 procent och finansdepartementet där man räknar med 1,4 procent
Redan om några månader kan dock läget se betydligt sämre ut än idag. Regeringens vårbudget i april kan i så fall bli rätt tillfälle att göra en omprövning, där finanspolitiken får bli mer expansiv. Det gäller särskilt som Riksbanken redan håller minusränta och har svårt att gå så mycket längre.
Annorlunda uttryckt betyder det att staten ska låta sin budget gå med underskott. Syftet är då dels att stimulera efterfrågan i ekonomin för att hålla igång konjunkturen, dels att få fram resurser för angelägna reformer som att höja den ekonomiska tillväxten på litet längre sikt.
Överskottsmålet behöver inte vara ett hinder att göra detta, eftersom det tillåter underskott i tider med lågkonjunktur. Dessutom finns numera även en regel, det så kallade ”skuldankaret” som säger att den offentliga skuldsättningen ska hålla sig vid 35 procent av BNP. Men enligt finansdepartementets prognos är skulden redan under 2020 på väg att bli lägre än så.
Detta ger ett finanspolitiskt utrymme som ser ut att vidgas längre fram. Frågan blir till vad det ska utnyttjas: reformer eller skattesänkningar. Men oavsett svaret kommer det även framöver att behövas återhållsamhet. Listan över vad alla vill göra blir ändå betydligt längre än vad pengarna räcker till.
Finansministern behöver även i fortsättningen ta hjälp av regler för att upprätthålla budgetdisciplin. Men överskottsmålet kunde göras om till ett balansmål för de offentliga finanserna. Man kan även tänkas tillåta en längre period med måttliga budgetunderskott, om skuldsättningen ändå hålls konstant i förhållande till BNP.
Allt det här behöver diskuteras rejält och helst utan brådska. Det handlar inte om allra närmaste budget utan framtiden. Men skulle Sveriges ekonomi störtdyka under 2020, får nog det hela gå snabbare.