Den svenska skolan klarar inte sitt uppdrag att ge alla elever likvärdig utbildning. Stora insatser har gjorts för att kompensera för växande skillnader. Men de räcker ändå inte till mer än att, i bästa fall, förhindra en ännu sämre situation.
Den varningssignalen kommer från en rapport som de tre forskarna Helena Holmlund, Anna Sjögren och Björn Öckert har tagit fram på uppdrag av finansdepartementets långtidsutredning. De är samtliga verksamma vid IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering).
Det rör sig om en bilaga till Långtidsutredningen, där både huvudbetänkandet och övriga bilagor ska publiceras i december. Långtidsutredningar av detta slag har bedrivits sedan slutet av 1940-talet och brukar ge upphov till omfattande debatt kring ekonomiska framtidsfrågor. Men nu handlar det alltså om skolan, sedd med nationalekonomers ögon.
Där har dock debatten hittills inte kommit igång sedan rapporten med titeln ”Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan” lades fram i förra veckan. Själv deltog jag som nog enda journalist vid ett möte där den presenterades.
Man kan dock vänta sig att skolans problem får mer uppmärksamhet mot slutet av året, när Långtidsutredningen presenterar sitt huvudbetänkande. Slutsatserna från de tre forskarnas rapport kommer nog på nytt att lyftas fram.
Viktigaste och mest oroande bland dem är att skolan håller på att dras isär. Under de senaste decennierna har skillnaderna i kvalitet ökat, vilket främst går ut över de elever som redan befinner sig i underläge – socialt och ekonomiskt. De får en sämre utbildning än andra som redan i utgångsläget har det bättre ställt.
Sådana skillnader får livslång inverkan, eftersom de påverkar framtida yrkesval och inkomstutsikter. De bidrar därmed till ökade klyftor som inte främst beror på de barn och ungdomar som bor i områden med sämre skolor. Det fria skolvalet ger visserligen möjlighet för alla att söka utbildning på andra håll, men det kräver ofta ett stöd hemifrån som många saknar.
En snabbt tilltagande bostadssegregation är den främsta av de krafter som förstärker skillnaderna i utbildningsresultat. Från politiskt håll försöker man visserligen styra resurser till områden med bristfälliga skolor. Men effekten är måttlig eftersom man alltför sällan lyckas rekrytera kompetenta lärare dit. Dessa söker sig hellre till välfungerande skolor där det är lättare att nå goda resultat.
De senaste decenniernas ökade migration till Sverige spelar en central roll. De nyanlända hamnar ofta i mindre attraktiva områden där skolorna redan har sina brister. Problemen förstärks när det kommer barn och ungdomar som har begränsade kunskaper i svenska och en del av dem får svårt att följa undervisningen. Svårigheterna ökar, ju äldre som eleverna hur hunnit bli innan ankomsten till Sverige.
Det fria skolvalet har, enligt forskarna, också verkat i segregerande riktning. Visserligen finns det barn och ungdomar som bor i områden med dåliga skolor och aktivt söker utbildning på annat håll. Men främst är det ändå i familjer med högre utbildningsnivå som man aktivt utnyttjar möjligheten att välja skola.
Detta får till effekt att högpresterande elever samlas i attraktiva skolor, medan de lågpresterande hamnar i andra skolor. De skolor som redan är bra blir därmed ofta ännu bättre, medan de skolor som har problem riskerar att komma in i en ond cirkel. Genomsnittligt sett uppvisar också privat drivna grundskolor bättre utbildningsresultat än kommunala grundskolor, även om spridningen är stor.
Att bryta mönster av detta slag är inte lätt, även om ännu större ansträngningar behövs för att lyfta skolor som brister i kvalitet. Ökade klyftor i skolan kan ge livslånga effekter när det gäller kommande möjligheter till yrkesval och inkomstutveckling. De som lyckas dåligt i skolan riskerar sedan att möta större svårigheter även i sitt vuxenliv.
Men samtidigt ska det inte glömmas att skolans uppdrag är större än enbart det kompensatoriska. Minst lika viktigt är att ge alla elever, oavsett deras bakgrund, maximala möjligheter att utvecklas utifrån sin potential. Det betyder också att handlingsutrymmet inte bör inskränkas för de skolor som idag fungerar väl.
Sett från ekonomiskt perspektiv är en nyckelfråga hur man bäst skapar kommande generationers humankapital. Det gör man genom att ge goda utbildning till alla, vilket kräver en större jämlikhet i fråga om möjligheter än i nuläget. Givetvis är det också viktigt att få bästa möjliga utfall, även om sådana ofrånkomligen skiljer sig mellan olika individer.
Men det får inte glömmas att också högpresterande barn och ungdomar behöver stöd och stimulans. Inget är vunnet med den sorts jämlikhet som innebär att man försöker hindra uppkomsten av en elit. Den svenska skolan ska klara mycket och dit hör även att bereda plats för framtidens spjutspetsar.