Hem Blogg Varför verkar Riksbanken så passiv? Det gäller ju framtiden!

Varför verkar Riksbanken så passiv? Det gäller ju framtiden!

Author

Date

Category

Riksbanken är i vänteläge. Det handlar inte bara om reporäntan som får ligga oförändrad på nollnivå. Där var onsdagens räntebesked både väntat och rimligt, med hänsyn till den relativt svaga inflationen.

Sedan Riksbanken höjde reporäntan till 0,0 procent strax före jul – och därmed övergav minusräntan som hade gällt i närmare fem år – har inflationen fallit tillbaka något. I december låg den på 1,7 procent, till stor del beroende på sjunkande energipriser.

Denna prisnedgång väntas visserligen vara övergående, men det hindrar inte att inflationsförväntningarna upp till fem års sikt är parkerade under två procent.

Det finns inget större pristryck uppåt, inte heller i Riksbankens nya prognos där man nu räknar med en inflation på endast 1,3 procent under 2020 – en påtaglig minskning jämfört med bedömningen i december. Nästa år är väntas inflationen stiga till 1,7 procent och året därpå till 1,9 procent.

Under den tid som kan överblickas når Riksbanken därmed inte upp till inflationsmålet på 2,0 procent. Om detta visar sig riktigt kan reporäntan knappast höjas, förrän möjligen mot slutet av 2022.

Detta är också vad Riksbankens nya räntebana indikerar. Inte heller det är någon förändring, jämfört med i december, förutom att tidshorisonten har dragits litet längre framåt.

Någon räntesänkning under de närmaste åren är inte heller särskilt trolig. Riksbanken har nyligen lämnat minusräntan bakom sig och åtminstone riksbankschefen Stefan Ingves verkar fast besluten att inte återvända dit. Det ska till en betydligt brantare konjunkturnedgång än hittills för att han ska ändra sig.

Ännu finns dock inte mycket som pekar mot en djup lågkonjunktur, snarare skymtar tecken på återhämtning. Optimismen i näringslivet har stigit, enligt flera barometrar, och Riksbanken bidrar genom att höja sin BNP-prognos – både för i år och de två följande åren.

Osäkerhet finns förstås, senast genom Coronaviruset som betyder att Kina tappar fart under det närmaste halvåret. Följden kan bli att hela världsekonomin sackar något, jämfört med tidigare väntat. Andra risker, såsom att det uppstå ett handelskrig mellan USA och Kina eller att Storbritannien ska lämna EU utan ett avtal, finns också kvar – även om de tycks ha minskat.

Sverige är givetvis beroende av vad som händer i omvärlden. Men den svenska ekonomin verkar för närvarande ganska robust, bland annat genom att bostadspriserna har stabiliserats.

Sysselsättningen stiger fortfarande men långsammare än förut, vilket betyder att arbetslösheten går upp något. Nivån kring sju procent är hög med historiska mått, men den är mer än följd av strukturella problem än av en försvagad konjunktur. Stimulanser, i form av minusränta, skulle inte hjälpa mycket.

Penningpolitiska lättnader verkar knappast ge särskilt stor effekt, när man redan är nere på nollräntenivå. När en återgång till minusränta verkar mindre trolig, istället skulle det nog handla om att Riksbanken gör ytterligare köp av obligationer – i syfte att pressa ner de långa marknadsräntorna och även kronan.

Men även där kan man ifrågasätta hur stora effekterna skulle bli. Marknadsräntorna är redan nere kring nollnivå och kronan får ses som undervärderad mot andra valutor. Riksbankens redan mycket stora obligationsköp har bidragit till detta, men ändå inte drivit inflationen ända upp till målet.

I debatten höjs nu fler röster för att regeringen ska sätta in finanspolitiska stimulanser, när Riksbankens penningpolitik knappast kan åstadkomma mycket mer. Det handlar då främst om att låta statens budget gå med underskott för att därigenom höja efterfrågan i ekonomin.

Vid en djup lågkonjunktur kan sådana åtgärder vara motiverade, men vad som till att börja med händer är att de så kallade automatiska stabilisatorerna träder in. Med det menas att statens utgifter ökar, bland annat för a-kassan, liksom att skatteinkomsterna minskar när färre har jobb.

Därutöver kommer statsbidragen till kommuner och regioner snart att höjas, främst för att de inte ska hamna i ett läge där de tvingas säga upp personal. I riksdagen är oppositionen i färd med att genomdriva sådana stimulanser och mer är nog att vänta i regeringens vårbudget vid mitten av april.

Men så mycket mer finanspolitisk stimulans blir det nog knappast. Staten har visserligen stora åtaganden framför sig, exempelvis när det gäller försvarskostnader och utbyggnad av infrastruktur, men dessa gäller för decennier framåt. Men i finanspolitiken måste utgifterna kunna både ökas och minskas beroende på konjunkturläget.

Åter till Riksbanken som beskriver hur andra centralbanker ser över sina penningpolitiska ramverk. I den nya penningpolitiska rapporten nämns Europeiska centralbanken, ECB, liksom Bank of England, Bank of Canada och amerikanska Federal Reserve.

Alla har de bekymmer med ett extremt lågt ränteläge, jämfört med vad man är van vid. Inflationen är också mycket lägre än tidigare. Det ger skäl för centralbankerna att göra en översyn av sina inflationsmål och de verktyg som man har att uppnå målen.

Sedan länge finns även kravet att centralbankerna ska verka för finansiell stabilitet. Numera förväntas också ofta att de ska bidra till klimatpolitiken och motverka ökade förmögenhetsskillnader.

Allt detta är viktigt, men också svårt. Riksbanken ligger dock lågt och intar en tillbakadragen roll där man säger sig följa och delta i de internationella diskussionerna. I övrigt hänvisar man till riksdagens finansutskott och den parlamentariska Riksbankskommittén som avslutade sitt arbete i höstas.

Riksbanken visar därmed en passiv hållning som förstärker intrycket av att man har gått i vänteläge. Nu gäller det inte enbart dagens penningpolitik, utan också det tankearbete som behövs inför kommande utmaningar.

Vad som motiverar detta är svårt att förstå. Riksbanken har mycket kompetent personal och även i övrigt stora resurser. Det borde vara en självklarhet att ligga långt framme, istället för att skjuta över framtidsfrågorna till andra centralbanker och politikerna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Johan Schück

Jag är journalist med bred samhällsekonomisk inriktning. Mina intressen gäller främst makroekonomi, ekonomisk politik och internationell ekonomi.

Tel. 070 620 1138
Epost: johan.schuck@johanschuck.se

Nya artiklar

Ekonomisk politik i normlöst tillstånd – vad är det egentligen som gäller?

Ett normlöst tillstånd råder i den ekonomiska politiken. Det är oklart vad man ska hålla sig till när sådant som överskottsmål och inflationsmål inte...

Ekonomisk Debatt recenserar Schücks ABC

Min bok Schücks ABC (Dialogos Förlag) har just fått en mycket positiv recension i tidskriften Ekonomisk Debatt. Denna tidskrift, som grundades av nyligen avlidne Assar...

Småföretagen och jobben får vänta när Sverige går mot en regeringskris

Regeringens öde vilar i parternas händer. En svårlöst regeringskris hotar om arbetsgivare och fack inte klarar att göra upp om arbetsrätten. Men en avtalslösning,...

Starka offentliga finanser behöver återställas i god tid före nästa kris

Pengar är inte gratis, ens under den djupa coronakrisen. Nu finns behov av generösa stimulanser, men det är också nödvändigt att hitta en väg...

Assar Lindbeck – forskare, pedagog, debattör och opinionsbildare

Det är svårt att överdriva Assar Lindbecks betydelse. Under mer än ett halvsekel var han Sveriges mest inflytelserike nationalekonom. Med honom försvinner en ledande...