Vice riksbankschef Anna Breman – mer hök än duva i penningpolitiken

Anna Breman är ett bra val till ny vice riksbankschef. Som chefsekonom vid Swedbank har hon har visat en säkerhet i sina bedömningar som Riksbanken borde ha nytta av. Man ska inte låta sig förvillas av hennes lågmälda tonläge.
”Riksbanken har (nästan) gjort sitt”, hävdade Anna Breman i egenskap av Swedbanks chefsekonom för bara några dagar sedan. Som många andra räknade hon med att det kommer en räntehöjning nu i december, men sedan ingen ytterligare justering under de två närmaste åren.
I Swedbanks uppdaterade konjunkturprognos, som Anna Breman bar huvudansvar för, framhölls också att effekten av negativa räntor har kommit att ifrågasättas allt mer på sistone, inte minst internationellt. Som slutsats förklarar man: ”Vi bedömer att Riksbanken delvis delar denna syn och därför har en hög tröskel för att återigen sänka räntan till negativt territorium efter att nollnivån har nåtts”.
Med detta uttryckte Anna Breman inte någon tydlig egen uppfattning, utan lutade sig mot andras för att göra en ränteprognos. Men intrycket kan knappast bli annat än att hon själv är på samma linje – och alltså skulle gå emot förslag om att återgå till minusränta.
Detta är en intressant markering, eftersom förslag om räntesänkning till minusnivåer på nytt kan komma upp i Riksbankens direktion. Enligt det nyligen publicerade protokollet förklarade flera direktionsledamöter förklarade vid det senaste räntemötet att det inte ligger något egenvärde i att komma bort från minusräntan. Detta kan tolkas som att de även skulle vara beredda att sänka reporäntan igen från nollnivån, ifall konjunkturen försvagas och inflationen varaktigt ligger under målet på 2,0 procent.
Som nyutsedd vice riksbankschef vill dock Anna Breman inte säga något som visar att hon håller fast vid sina tidigare uppfattningar eller bedömningar. För ögonblicket är det en förståelig hållning, särskilt som hon tillträder den 1 december när mindre än tre veckor återstår till nästa räntebeslut.
Men oavsett detta får Anna Breman nog uppfattas som mer hök än duva i penningpolitiken. Det har också kommit till uttryck i att hon som Swedbanks chefsekonom har förespråkat en mer expansiv finanspolitik som kompensation för ett penningpolitiskt vapen som i den senaste prognosen beskrivs som ”mer eller mindre uttömt”.
Från sin nya position i Riksbanken kan hon dock inte i påverka särskilt mycket vad regeringen gör – eller ens uttrycka så tydliga åsikter om finanspolitiken som hon hittills gjort. Däremot får hon dela ett ansvar för penningpolitiken, i ett läge där det finns krafter i Riksbankens direktion som drar åt olika håll. I fråga om räntan blir hennes uppfattning viktig.
Det blir också väsentligt att Anna Breman vidgar Riksbankens perspektiv när det gäller miljö- och klimatfrågorna. Där hon gått hon under sin tid vid Swedbank gått i bräschen för att finanssektorn ska spela en mer aktiv roll och ta ett större ansvar. Det gäller också centralbankerna, som enligt henne i högre grad borde ta in de ”gröna” frågorna i analysen. Riksbanken ligger i det avseendet efter andra centralbanker, såsom Bank of England. Där kan det göra tydlig skillnad att det nu kommer en vice riksbankschef som ställer krav på högre tempo och större engagemang.
Vid Swedbank, som nu tappar sin chefsekonom, kan man vara stolt över utnämningen. Det är andra gången som man får bidra med en ny vice riksbankschef, den första var dåvarande chefsekonomen Cecilia Skingsley som blev vice riksbankschef för drygt sex år sedan.
Cecilia Skingsley utses nu till förste vice riksbankschef efter Kerstin af Jochnick. Det kan ge henne en mer central roll, både inom och utanför Riksbanken. Även hon har mutat in ett viktigt framtidsområde, i hennes fall gäller det framtidens betalningar.
Riksbanken har viktiga frågor att syssla med, utöver penningpolitiken. Det gäller hela komplexet kring finansiell stabilitet, dit både hållbarhetsfrågorna och betalningssystemen kan räknas. Därför borde både Anna Breman och Cecilia Skingsley hamna allt mer i fokus, även om Stefan Ingves förblir en dominerande riksbankschef under ytterligare tre år framåt.